Våren 2011. Jag hade varit hemma med lilla Svante ett år och var sugen på något kul och utmanande då jag började vara i form efter graviditeten. Som liten hade jag åkt skidor, men trodde aldrig att jag skulle vara i närheten av ett skidspår igen. Men så ... ett par turer på isen gjorde att jag kom ihåg hur fantastiskt kul och härligt skidåkning var.
Efter ytterligare några besök på Grisan med min man Anders och min utrustning från tidigt 90-tal så hade jag beslutat mig.
Det roliga och utmanande skulle bli att genomföra Vasaloppet 2012.
.
-------------
Inte hade jag fattat att man skulle dricka rejält på kontrollerna och plötsligt började vingliga farbröder, en efter en, åka om mig.
-------------
.
Jag anmälde inte bara mig, utan även min man. Och så bar det av. Herregud, vilket pådrag. Jag åkte upp till Råneå för mitt första seedningslopp och väggade totalt!
Inte hade jag fattat att man skulle dricka rejält på kontrollerna och plötsligt började vingliga farbröder, en efter en, åka om mig.
Jag minns att jag tänkte ”fasen vad sakta och dåligt de åker” innan jag insåg att jag faktiskt åker ännu sämre – och ännu långsammare!
Då lärde jag mig ... att fylla på bör man, annars typ dör man.
.
Mitt mål detta första år var att klå min man Anders. Hans mål? Att slå mig så klart! I bussen på vägen ner snackades högfluorvallor, kolhydratuppladdning och skidspann och jag fick för mig att alla var så sjukt bra och snabba!
Det roliga var att jag lik förbaskat var bland de tio bästa i bussen. Var det månne mycket snack, mycket krut på materialet och lite för lite träning?
.
Många inom andra sporter lägger ut exakt vad de tränar. Hur långa och hur många intervaller och vid vilken puls. Inom skidor är det tvärtom! De som delar med sig minst av sina upplägg, sin utrustning och sina hemliga vapen är de som är allra, allra bäst i skidspåret.
Så till slut denna vackra, krispiga söndag i mars, skidade jag in i målet i Mora efter mina första nio mil. Med ståpäls på armarna, ett brett smajl och en sån lycka! Jag bestämde mig där och då. Det här vill jag göra igen.
Jag vill åka snabbare. Mycket snabbare. Och Anders? Han hade jag dängt till rejält och han var besegrad av frugan.
.
-------------
Förutom att bli en bättre och snabbare skidåkare har jag under dessa skidår lärt mig galet mycket.
-------------
.
Sedan 2012 har jag genomfört fem Vasalopp. Nästa söndag gör jag mitt sjätte. Målet är klart sen länge. Topp trettio i damklassen. Mina seedningar har funkat bättre och bättre och efter en fin insats och en andraplats på Andörjan var jag tio sekunder från andra startledet. Ett lopp till på lördag, sen är jag redo för de nio milen. Tävla mig i form, har varit årets mål. Jag hoppas det är rätt väg att gå och att mitt beslut blir succé.
.
En sak är i alla fall säker. Förutom att bli en bättre och snabbare skidåkare har jag under dessa skidår lärt mig galet mycket. Om mig själv. Och om andra under prestationssammanhang. Hur vi tänker, hur vi kan förändra vårt tänk och hur ett för stort allvar i en prestation i alla fall gör mig till en sämre idrottare.
.
-------------
Jag hoppas på det där breda smajlet, ståpälsen på armarna (om inte annat av utmattning) och känslan som bara finns just där på målrakan i Mora.
-------------
.
När jag har kul när jag kan slappna av och när jag känner mig stark så går det sjukt bra.
Så nästa söndag ska jag ha kul. Jag ska åka fort som aldrig förr. Jag kommer att jobba mitt bästa för att nå mitt mål till Mora. Men når jag inte dit, så är jag fasen bra ändå. Men jag hoppas på det där breda smajlet, ståpälsen på armarna (om inte annat av utmattning) och känslan som bara finns just där på målrakan i Mora.
Når jag mitt topp trettio-mål har jag lovat min seniorgrupp att jag ska låta tatuera in Gustav Vasa med sin enda stav på underarmen. Oj oj!