Tv-bruset lägger sig över hela lägenheten. Jag går upp från soffan ibland, less, gör någonting annat. Men jag hör saker medan jag diskar något, äter något, läser något. Utspel, nävar i borden och programledare som desperat försöker att medla ordet.
.
Vad pratar de om, egentligen? Säger de överhuvudtaget något av tyngd? Eller handlar det mest om vem som är mest retorisk, som kan ducka frågan snyggast, som kan skylla hårdast på de andra och använda magstödet bäst?
.
För varje partiledardebatt har jag tänkt desto mer på USA. Jag tänker att amerikanska politiker inte bara måste kunna vara politiker, utan de måste även vara tv-personligheter. Omtyckta eller provokativa, eller både och. Kändisar, stjärnor, polerade.
.
Veckor innan valdagen och Moderaternas reklamfilmer släpps. Ulf Kristersson i en trädgård, middag med vänner och krocket med barnen. På deras valaffischer vill de ta tag i Sverige. Jag vet inte vad det innebär men han är på nästan varenda annonsyta, joggandes med en av döttrarna. Vad likeable han är, Ulf!
.
Instagram några dagar innan valdagen. Jonas Sjöstedt svarar på frågor från följarna. Hur läker man ett brustet hjärta, frågar någon, och Sjöstedt svarar att man tids nog måste gå vidare, annars blir man bitter. Sedan, på valdagen, ryktas det om att Annie Lööf har en livesändning på Isabella Löwengrips Instagramkonto med över fyrahundratusen följare.
.
Vi följare, eller jag menar väljare, får komma partiledarna så otroligt nära. Kanske är det så PR alltid har fungerat, långt innan vår tid. Man förhandlar och köper röster, övertygar på olika sätt. Man sätter ansikten på en hel organisation, ansikten att tycka om eller tro på.
Det är inte nytt men aldrig förut kan vi ha haft så många ytor att visa ansiktena på. Aldrig förut kan vi ha haft plattformar så utmärkta för att visa yta istället för substans.
.
Vad viktig mediestrategin måste ha varit i det här valet. Sjöstedt, så varm i sitt svar om brustna hjärtan, och vad härlig och öppen Lööf verkar vara. Och Kristersson, vilken reko familjefar och granne. Men vad vill de göra med Sverige? Korta vårdköerna? Hur?
.
Jag ringer min syster när jag skriver den här krönikan. Frågar vad hon tycker om det här valet. Hon säger att hon har börjat bli rädd för Sverige. Att hon trodde bättre om Sverige, trodde att det var tryggt här, men att hon har börjat tänka om. Hon, som ändå inte är i riskzonen, med vit hud och Sveriges vanligaste efternamn.
.
Det finns såklart många väljare som vet exakt vad partierna vill, som genomskådar retoriska grepp och som läser mellan raderna och som inte bryr sig om partiledarna är lätta att gilla eller inte. Men förmodligen finns det även de som röstar på en person snarare än personens åsikt.
.
Så, vad händer nu? Just Annie Lööf har kallat det här valet för ett värderingsval. Jag undrar vad det är vi egentligen har värderat, ideologierna eller personerna som frontar dem. De som har haft bäst magstöd och inte stakat sig, som har varit mest omtyckta eller provocerande – eller vad de står för, egentligen. I det här valet hade jag hoppats på att vi hade värderat planerna för det långa loppet, och struntat i trädgårdsidyll och hur man läker brustna hjärtan när hela landet verkar luta.
.
Jag bryr mig inte om vem som verkar mest reko, jag vill veta vad de vill göra åt det verkliga problemet: Varför röstar sjutton procent av Sveriges väljare på ett parti som vill bakåt?