Allhelgonahelgen kom och gick med viss tystnad. Det finns mycket brus i samhället just nu som drar i vår uppmärksamhet. Vi har den växande smittspridningen, valet i USA, nya nedstängningar i Europa. Sällan har kriserna varit så påtagliga i vår vardag, sällan har så många vägskäl stått uppradade i media. Kanske är det just därför vi behövde Allhelgona mer än någonsin i år. Inte bara som en paus, utan för att stanna upp och hålla fast vid något.
Jag är inte speciellt kyrklig av mig, och jag tror de flesta av mina läsare anat min syrliga ton inför religion och gudstro. Allhelgona som vi känner den i dag är en kyrklig högtid, men att minnas våra döda behöver inte kopplas till enskilda religioner eller system. Liknande dagar och helger finns i snudd på alla religioner och i de flesta folktrotraditioner. Att minnas, sörja och sakna är allmänmänskligt, något vi alltid gjort och alltid kommer att göra.
Vardagsbruset gör det allt svårare att minnas. Vårt samhälle går snabbt. Eftertanke och reflektion är bristvaror. Vi hinner inte tänka och vi hinner inte känna. På grund av detta håller vi på att tappa bort något viktigt, nämligen vilka vi är. Vad är en människa som inget minns och inget känner?
I år har vi än större anledning att hålla fast vid våra minnen. Nya ljus brinner på gravarna för dem som dött i pandemin. Andra ljus för dem som dog ensamma när vi inte fick komma på besök. Men låt mig nu göra er uppmärksamma på något desto mer hoppfullt.
Jag och pappa tände under lördagen ljus för dem som stått oss nära. När vi kom till min mormor och morfars grav stod där redan ett ljus. ”Vem kan ha varit här?” tänkte jag. Kanske min moster? Kanske någon annan?
Ser ni vad som hände här?
En levande person hade varit vid graven den dagen. På grund av det har jag hunnit tänka på många människor som lever men som jag på grund av pandemin inte kan träffa. Det var ett ljus för de döda, men det ledde mig till de levande. Vi kanske inte kan träffas, men på våra kyrkogårdar lyste i helgen ljus som tänts av dem som andas, känner och minns.
Vi har alla mycket att sakna och sörja i dag. Dessa sorger må vara våra egna, men vi delar dem samtidigt med resten av världen. I helgen brann miljoner ljus för de döda. Genom dessa ljus möttes vi som är kvar. Det är viktigt att minnas de döda, men än viktigare att minnas de som lever.