Mentalt känns det som att jag har flyttat i två år. Flyttat kartonger mellan lägenheter, lastbilslass mellan landsändar, resväskor mellan län. När jag för två år sedan lämnade Stockholm tog jag sikte på Arvidsjaur, men landade halvvägs (kulturellt kanske, geografiskt är det nog lite mer än så) i Umeå. Anledningarna till detta var många, både privata och arbetsrelaterade och jag förlikade mig snabbt med situationen – accepterade mitt öde att bli västerbottning. Ett tag.
Nu står jag här, ännu en gång, med flyttkartonger upp till knäna. Tiden har äntligen kommit. Jag sätter locket på lådan med vantar, mössor och halsdukar och tittar ut mot snöslasket på andra sidan rutan. Drömmer om riktig vinter. Samtidigt hör jag min sambo i telefon med en av sina vänner. Vemodet i hans röst går inte att ta miste på. Jag förstår att det har precis gått upp för honom. ”Ja, det känns så sjukt. Jag ska inte bo i Västerbotten för första gången i mitt liv.”
Jag tänker på kommunpolitikern som jag träffade i Arvidsjaur häromveckan. Jag berättade att jag var på väg att flytta tillbaka till samhället och snabbt replikerade han skojfriskt: ”kom ihåg att skriva dig innan 1 november bara”. Jag noterade glimten i ögat, men rösten sa något annat. Jag vet inte vad. Att varje person i statistiken räknas, kanske.
Jag förstår att det inte alltid är skitroligt att vara kommunpolitiker i Norrbotten, där elva av fjorton kommuner har en negativ befolkningsutveckling. Men i stället för att direkt påminna om att gränsen för var man betalar kommunalskatt kommande år dras den 1 november, varför inte: välkommen tillbaka, vad kul. Du har precis investerat i mer tid, bättre luft, snälla människor, otrolig natur, riktig vinter och ljusa sommarnätter. Jag skriver mig med glädje i Arvidsjaur, och är medveten om att det kanske har en marginell positiv betydelse för kommunens skattkista. Men jag förstår också att det ju är jag som vinner något här. Jag vinner Arvidsjaur, mer än vad Arvidsjaur vinner mig. Det är ju den retoriken som måste få ta plats, för att fortsätta locka fler till kommunen.
Här sitter vi nu, en vecka innan deadline, inloggade på Skatteverkets hemsida. En av oss ska flytta hem och den andra ska lämna länet han bott i hela sitt liv. Två skattebetalare, framtida familjebildare, siffror i statistiken. Två vinnare. Med vantar, mössor och halsdukar för en livstid.