Det är luciamorgon. Väckarklockan ringer och jag smyger upp. Min sambo ligger kvar i sängen. Köket: kaffe, mackor, pepparkakor. Ute: är mörkt och kallt. Tänder ett juleljus och ställer ner det på frukostbrickan. Kryper in i mitt gamla, alldeles för korta, lucianattlinne. Kronan från 96 på huvet, tänder mina vita ljus med fem enorma batterier och kliver ut i hallen. Naaaatten går tunga fjät.
Luciasångerna ter sig lika fastklistrade mot kroppen som lucianattlinnet. Orden har hängt med sen dagistiderna. Jag har ingen svans av tärnor, gossar, tomtar och pepparkakor med mig men jag vill ändå tro att en person kan bilda ett helt luciatåg.
Året är 2020. Året då vi tvingas göra allt vi möjligen mäktar med för att rota fram ljus i mörkret. Hittar på spexiga julluncher med kollegorna via videolänk. Tar upp gamla hantverkshobbys. Gympar med Sofia. Samlas i webquiz. Skriver julkort. Bildar luciatåg på bara en person.
Tre sånger blir det. Efter vi ätit frukost i sängen tar jag av mig kronan, vrider av alla ljusen (mina släck-ljusen-tvångstankar utesluter inte elljus) och ställer ner den på golvet. Vi går ut i snön, låtsas att allt är som vanligt och dricker varm choklad som om det vore ett hälsoelixir. När det blivit mörkt går vi in igen och jag noterar direkt kronan på golvet. En lampa lyser.
När det kommer till att bli skamlöst vidskeplig ibland, är jag inte den som bangar i första taget. Tvärtom. Även om ”tecken från ovan” nog i de allra flesta fallen handlar om att man aktivt letar efter saker i sin omgivning som kan bekräfta ens önskningar och svara på ens inre frågor, gör det ju faktiskt inte tecknen i sig mindre tröstande när man hittar dem.
Den här gången väljer jag att tolka tecknet utifrån en annan, hyfsat känd, jullåt. Någon har tänt ett ljus till mig, hoppet lever, det är mörkt nu – men det blir ljusare igen. Kanske är det morfar. Kanske är det batteri-anordningen som börjat glappa lite efter trogen tjänst sen 96. Det spelar ingen roll. Jag släpper in det oavsett.
Jag vrider av det sista ljuset igen. Packar ner luciakläderna i påsen. Tänker att jag hoppas att jag slipper lussa nästa år, att det inte ska behövas lika stora ansträngningar då. Hoppas att dagen åter ny, skall stiga ur rosig sky. Saankta luuciiia, sankt-aaaaaa lu……