”Han ska gå att ha med på krogen och i skogen.” Jag sitter på en stökig restaurang i Stockholm, året är kanske 2015. Min röst studsar mellan kaklade väggar, blandas upp med högljudda skratt, stolskrap och öl på tapp. Lördag på Södermalm. En tid då pandemier var extremt avlägset och en stor del av ens tankeverksamhet gick ut på att (tillsammans med vänner och vin) besvara frågan: vad söker jag för människa att dela mitt liv med? Och hur svårt ska det egentligen vara att hitta honom?
Många år i Stockholm senare kan jag meddela: väldigt. Mardrömshistorierna om dejtingdjungeln i huvudstaden är sanna. Världens ensammaste stad bjuder på Tinderprofiler i mängder, men desto färre långlivade kärlekshistorier.
Jag bodde i Stockholm i fem år och under dessa fanns det inte en tillstymmelse till att jag ens nästan blev kär. Det gicks på dejter, bjöds på middagar och togs väl en och annan stel promenad runt något vattendrag – men nada. Livskamraten uteblev. Samma stiltje präglade hela mitt kompisgäng. Alla ville träffa någon, men ingen träffade rätt. Var det fel på Stockholm, männen eller oss?
Efter några vidrigt stressiga jobbår, unnade jag mig fyra månader tjänstledigt hemma i Arvidsjaur sommaren 2018. Det var en riktig klyscha i hitta-tillbaka-till-sig-själv-resa. Fjällresorna, midnattsbaden och löpturerna avlöste varandra. Och efter många års själsligt skavsår vågade jag den sommaren till slut formulera tanken jag begravt djupt inom mig länge: Jag vill verkligen inte bo i Stockholm. Det livet är inte mitt.
När man vågar släppa fram tankarna som ligger längst ner i magen, lyssna på dem och sen agera efter dem – då händer något. Knappt ett halvår senare hade jag tagit snacket med min chef och meddelat att jag skulle flytta hem. Beslutet var fattat. Och prick tre sekunder senare dök han upp, som det berömda brevet på posten. Det mest självklara och enkla mötet i världen. Min livskamrat. Som, passande nog, dessutom bodde i rätt landsända.
Nu i efterhand känns det ju så självklart. Såklart – att jag inte träffade någon i Stockholm. Jag hörde aldrig hemma där. Det är ju när man gör saker man själv vill och mår bra av, som man träffar människor man hör ihop med. Livet tar, men när man lyssnar på tankarna allra längst in, det är då livet också börjar ge.