Det är min födelsedag! För cirka 30 år sedan raggade min pappa upp min mamma på hennes gatukök och ett år senare blev det liv i luckan på Piteå BB. Jag började finnas och idag fyller jag 29.
Jag vill börja med att rikta ett stort tack till den läkare som någon gång på 70-talet informerade min mamma om att hon skulle räkna bort möjligheten att någon gång bli gravid. Läkaren var ju, såhär med facit i hand, ute och cyklade lite i sin diagnos – men hade det inte varit för honom så hade nog mina nykära föräldrar tagit sig an romantiken med större försiktighet (hehe) och den unika DNA-kombon som blivit jag hade försvunnit i ett svart hål i ett parallellt universum. Tack till läkarn och tack till mamma och pappa för att ni blev kära i varandra och kort därefter var modiga nog att våga släppa fram storken – trots att den både var oväntad och lite väl snabb i vingslagen.
Jag blir 29 år i dag. Jag vet att det inte är ett år som vilket som helst. I mitt arbete stötte jag för ett tag sedan på fenomenet som kallas för Nine-ender; statistiken som säger att åldersgrupperna 29, 39, 49 och 59 i högre utsträckning tar sig an livsuppfyllande aktiviteter, stora beslut och dito prylar, än vad andra åldersgrupper gör. Studien jag läste om visade att de vars ålder slutade på en nia var 48% mer benägna att anmäla sig till ett maraton för första gången än andra åldrar. Studien visade också att Nine-enders i större utsträckning undersöker meningen med livet. Fattar stora beslut. Satsar och vågar.
I dag är min första som Nine-ender. Jag försöker scanna av mitt inre efter stora beslut som väntar på att tas. Letar efter eventuella maratonsug i springbena. Rotar runt bland drömmarna. Är det som 29-åring jag hugger tag i den hyllbelagda idén om att skriva en bok?
Jag tänker på min mamma, som 29 år gammal blev gravid, efter att ha träffat min pappa i blott tre månader. Jag är glad över att hon var just 29, när hon ställdes inför denna situation. En Nine-ender som, med pappa vid sin sida, satsade och vågade – kanske omedvetet motiverad av att siffran nio snart skulle slå över till jämt.
Jag har varken maraton eller oplanerade graviditeter i kikarn. Men det är något med att befinna sig mitt uppe i en kurva, själva böjen där livet rör sig mot en ny horisont, som kittlar. Att vara en Nine-ender kommer passa mig fint.