Jag slutar jobba klockan tolv. Det tar en kvart att gå hem från kontoret. Om jag äter lunch direkt kan jag sticka ut och springa ungefär kvart i två. På kvällen ska vi till några vänner och jag undrar om jag hinner både duscha och handla innan. Jag för pekfingret i en cirkel i luften. Räknar halvtimmar på halvmånar och viskar klockslag tyst för mig själv. Det blir för tajt med handlingen. Sätter matlådan i mikron. Två minuter. Då hinner jag byta om innan den är klar.
”Tre banankartonger ved blir ungefär nittio mjukkakor”. Jag sitter på en begravningsfika och samtalar med en kvinna som är aktiv i Arvidsjaurs Hembygdsförening. Hon berättar att mannen vars begravning vi båda besöker alltid hjälpte till att förse föreningen med ved till bagarstugan. Hon berättar att han brukade packa ner den i banankartonger och tillägger sedan, som om det var allmänt känt: tre banankartonger ved blir ungefär nittio mjukkakor.
Jag har tänkt på det där många gånger efteråt. Det är något med den där meningen som tänder en sån varm brasa i magen. Det är som en liten enhets-poesi. I bagarstugan mäts ingenting i tid, utan i förhållandet mellan banankartonger och bröd. Tiden är utesluten ur ekvationen och mjölet dammar fritt i luften. Jag föreställer mig en plats utan klockan, ugnen som värmer och doften av nygräddat bröd som sprider sig i rummet.
Kanske kan vi lära oss något här. Vad skulle hända om vi försökte utesluta tiden ur fler ekvationer?
Trots att det egentligen är alldeles för sent på säsongen traskar jag ut i skogen för att samla några av årets sista blåbär. Jag lyssnar på Fleetwood Macs "Rumors" och när albumet är slut har jag plockat ungefär en liter. Jag tänker: ett album blir ungefär en liter blåbär. På samma sätt som det kan gå ungefär sjutton dopp på ett sommarlov. Sju böcker på en semester. Tre godnattsagor på en läggning.
Jag sörjer både min vän och att bygdeföreningen nu förlorat sin trogne vedleverantör. Tänker på hur han ofta kunde svänga förbi vår stuga utan att ringa och meddela vare sig sin ankomst eller tiden för den. Han levde nog i mångt och mycket utanför klockan.
I en tillvaro där både stress på arbetsplatser och i vardagen drabbar många, är kanske det här ledtråden vi letat efter. Kanske är det genom att börja förhålla oss till banankartonger i stället för klockan som vi erövrar livets stora gåta: att vara här och nu.