September. Jag promenerar genom ett höstfärgat Arvidsjaur. Min blick följer ett löv som seglar ner från himlen och ögonen fastnar halvvägs, i höjd med en gatuskylt. Jag läser Smedsvägen. Börjar tänka på alla gånger jag sprungit uppför här och bromsat in precis på A-brunnen mitt i backen, för att det alltid är precis där som lungorna tagit slut. Fortsätter gå. Västlundavägen. Den där tilltufsade lilla fågeln som inte kunde flyga. Garvaregatan. Spela kula i en tom lägenhet. Stationsgatan. Nästan bli påkörd av en bil på väg till skolan. Hela min promenad noterar jag skyltarna. Varje namn känns lika bekant som en gammal kompis. Jag känner varje gata, minns varje hörn.
På Bergsgatan lär jag mig cykla. Jag bråkar med min kompis Colby. Jag ser alla årstider passera genom mitt sovrumsfönster och fyller 5, 6, 8, 15, 18.
Södra Gatan. Jag, Erik och Julia ligger gömda i skogen och kastar tallkottar på förbipasserande bilar. Erik får in en riktig fullträff på en framruta och gubben som kör pallnitar. Vi försöker gömma oss, men vårt öde är omöjligt att undvika: vi åker på en utskällning som saknar motstycke. Ångerfyllda går vi tillbaka till samma gata och försöker kompensera vårt onda rackartyg med något mer godhjärtat. Vi börjar i stället buga för bilarna som kör förbi och snabbt kommer ett kvitto på att vi nu är på rätt väg i livet. En rostig gubbe i en dito Volvo bromsar in, vevar ner rutan, vinkar glatt och hivar sen ut en bunt mynt och en tjugolapp.
Höstigen. Jag svänger ner på gatan med lite för hög fart och bilen far rakt in i en plogkarm fullpackad med nysnö. Jag är chockad och tänker ”min första bilolycka”.
Storgatan. Jag och Hanna bär en kartong smockfull med glasflaskor från gårdagens inflyttningsfest. Det spöregnar, sådär som det bara gör en eller två gånger per sommar, och mitt på övergångsstället brister den uppblottnade kartongen. Dess innehåll: rakt ner i backen. Tre minuter senare har vi skrapat ihop den sista glasbiten och jag tittar upp. Jag tror att det är första gången jag sett en bilkö i Arvidsjaur.
Hur unikt det ändå är, att känna ett helt samhälles vägsystem. Tryggheten i ett gatunät. Vägar som lett till dagis, arbetsplatser, hjärtesorg, hästar, filmkvällar, kurragömma med dunk – fostrat en genom varje korsning. Vägar som skickat iväg en ut ur kommunen, för att sen ligga där stadigt när man återvänder – redo att välkomna en tillbaka igen.