Intryck är min inspirationskälla. Saker jag hör på stan, berättelser från förr, vyer jag upplever när jag reser, att lära mig. Att vara beroende av intryck i en tid när locket lagts på alla sådana källor är förödande för kreativiteten och måendet.
Jag har inte träffat mina kollegor sen i februari. Jag jobbar tre timmar per dag. Jag bor i skogen. Jag träffar bara min sambo. Här är det så stiltje det bara kan vara i ett hus i inlandet mitt under en viruskris.
I april skrev jag en krönika om den då alldeles färska pandemin och aldrig kunde jag väl tro att samma ord skulle vara lika aktuella ett halvår senare. ”Varje dagstidning, nyhetssändning och krönika kantas av pandemin. Så även denna. För hur kan man skriva om något annat nu? Hur kan man leta fram andra bokstäver, när corona står skrivet på väggarna i alla våra rum?”
Det rådande läget är enormt påfrestande, inte bara för min personliga inspiration givetvis, utan för viktigare samhällsinstanser som vården. Alla som insjuknar. Anhöriga. Företag. Livsverk som går i graven. Anställda, arbetslösa, långtidssjuka. Ingen går säker, mörkret kommer närmare och till och med julen är i farozonen.
För att överleva kokar jag soppa på riktigt små spikar.
I måndags bevittnade jag med stor extas när sopbilen för första gången rullade upp på gården, för att plocka med sig våra avfallspåsar till Arvidsjaur. Det lilla huset vi bor i, mormor och morfars gamla, har inte haft sophämtning sedan 2005 och att nu få bevittna ett fysiskt bevis på att vi faktiskt bor här på riktigt var en stor höjdpunkt. En spik till soppan.
Himlen var rosa idag. Lysande och neonfärgat i solnedgångens öga, dovt gammelrosa på motsatta sidan. Snön föll sakta ner. Mer spikar till soppan.
Nu på söndag är det stödadvent. Det är en liten specialspik jag hittat på, som i runda slängar går ut på att man slänger in en extra adventssöndag i brist på andra aktiviteter. Jag är vanligtvis ingen julgalning, men i år ska varenda liten tomtenisse och lussetärna lämna kartongerna för att sprida ljus i huset.
Bonde Söker Fru. 15 kronor kilo för perfekt söta clementiner. Ett telefonsamtal från min bästis. Jag samlar spikar och kokar för allt vad kastrullen håller. Och när Stefan Löfven spänner ögonen i en genom TV-rutan och säger ”Det kommer bli värre” så upprepar jag mantrat för mig själv, där jag står böjd över kartongerna med dammigt julpynt: ”Men sen blir det bättre”.