Jag stirrar ut genom fönstret, orörlig, med en strumpa hängandes i högra handen. Den är vit med broderad kant. Den andra har jag på foten. Den är också vit, fast med rak kant.
Jag är handlingsförlamad, kan inte bestämma mig om jag klarar gå igenom dagen med olika strumpkanter, orkar hitta ett helt nytt par eller helt enkelt ska ta livet av mig.
.
Kan inte komma ihåg vad i livet som är roligt, varför jag ens kliver upp om morgonen eller hur man vänder på sådana känslor.
.
Jag minns inte hur länge jag blev stående där, med mina alternativ flytandes omkring utan att riktigt vilja ta ett beslut, men till slut måste jag ju ha bestämt mig för att orka lite till. För jag sitter ju här, levandes, och skriver den här texten.
.
Det började med att jag hade fruktansvärd mensvärk och blod som aldrig ville sluta rinna. Jag var en av dem med "riklig" mens, som flödade i elva dagar i sträck. Både tampong och bindor samtidigt, även på natten.
En dag vaknade jag upp i Stockholms blodbad, en helt nedblodad säng, och efter det gick jag till gynekologen.
.
Jag hade hört att de kunde hjälpa mot mens men framför allt ville jag vara en av dem som kunde säga, att jag också gick på p-piller. "Jag har blodat ner sängen", berättade jag och sen käkade jag också ett piller per dag och sju sockerpiller under mensveckan. Mensen hoppade ner till fem ganska smärtfria dagar, som endast krävde tamponger. Men viktigast var att jag också kunde öppna necessären lite för mycket, så att den lilla kartan sken från toppen av sminkhögen.
.
Under gymnasiet, när man kanske inte längre tycker att vuxenlivet lockar lika mycket, tynade statusen bort, och jag slutade. Över en natt hände precis allt: finnar i pannan och ryggen och mellan brösten och i örat.
Antingen hade jag mens i flera månader i sträck, ingen alls eller så kom den helt annonserad och med full kraft mitt under en lektion, så att jag fick knipspringa till kiosken.
.
Så jag började om igen. Det var ju det enda som fick kroppen i balans. Finnarna försvann i ett trollslag, mensen hoppade tillbaka till sin vanliga lunk och jag började än en gång att stå i fönstret.
En gång i månaden, dagen innan mensen skulle komma. I tonårsrummet, i studentkorridoren, i lägenheten. Ibland på grund av olika strumpor, ibland på grund av en trasig datasladd. Ibland på grund av absolut ingenting, bara en känsla av hopplöshet. Oförmögen att se glädjen i livet, med fantasier om vassa knivar.
.
En gång i månaden, i tio år. Så svårt att sluta men så väldigt lätt att börja. Har du mycket mens? Börja med p-piller! Är du och din partner sexuellt aktiva? Börja med p-piller! Vill du vara en i gänget under högstadiet? Börja med p-piller!
.
En ocean av olika pillermärken med en bipacksedel, välj ditt märke och kom tillbaka om det känns konstigt. Ingen lång utredning om vad det gör med just din kropp, för kvinnas kropp avskrivs ju alltid som hysterisk, exotisk och oförklarlig. Och där har vi väl egentligen nyckeln.