Vi flyger i tio timmar för att ta oss till den lilla ön mitt i havet. Stränderna är helt vita och havet är turkost. På västkusten radas de luxuösa hotellen upp, ett efter ett. Alla har de flera tennisbanor, gräsmattor som är millimeterperfekta och balkonger som vätter mot solnedgången. En endaste natt, i det billigaste rummet, kan gå av för 25 papp.
.
Men det hotellkomplex som verkligen tar andan ur mig ligger på sydöstra sidan, på en klippkant. Området runt omkring är platt och sånär som tomt. Inga affärer eller restauranger, bara några enstaka bostadshus. Vi snubblar faktiskt bara över hotellet en dag. Vi skulle till havet vid klippans fot men kunde inte låta bli att ta en smygtitt.
.
Vi tar hissen upp från stranden, som går direkt till ett av hotellets små torg. Där finns en massa skyltar, som pekar åt olika områden inom komplexet. Här bor man alltså i minikvarter, som i en liten stad. På de små torgen finns allt man behöver: mataffärer, apotek, klädbutiker, flera restauranger och barer. En diamantaffär. Något jag tror är en mäklarfirma.
.
Runt det enorma, kurviga poolområdet står prydliga solbäddar. I dem ligger människor och i det närmaste sover. Stora glasögon och hattar. De kollar inte upp när vi går förbi.
.
Vi rör oss ut till gatan igen och där är det fortfarande tomt. Bostadshusen ser så fjuttiga ut nu. Enkla enplanshus. Några är i gammalt trä och är lite vinda, nästan som skjul.
.
Tillbaka i vår hyrda lägenhet träffar vi det svenska grannparet. Det är någonting som skaver i mig, men jag vet inte riktigt vad. Jag frågar, om grannparet tror att människorna som bor på klipphotellet någonsin rör sig utanför det. Ser någonting annat av ön, eller om de spenderar hela semestern i solstolen och får nya drinkar i handen så fort isen har smält i glasen. Grannparet vet naturligtvis inte, men säger att de i så fall förstår dem. ”De är ju på solsemester, då vill man bara ha det härligt.”
.
Det är inte förrän de faktiskt säger det rakt ut, som det börjar klarna för mig. Jag vill bara ha det härligt. Hur många krönikor jag än skriver om rättvisa så önskar jag, att jag någon dag i framtiden är en av dem vid poolkanten, som inte tittar upp.
.
Jag vet att jag inte är den enda. När världen knakar och brister, när oron börjar bli påtaglig, börjar man se om sitt eget hus. Sparar pengar, håller lite hårdare i dem och drar sig till det som känns tryggt. Till slut vill man inte se något mer av det som går sönder, det gör för ont. Eller så börjar det att domna bort. Absolut, vi hjälper till ibland. Vi sms:ar ”50 SEK” till Unicef och delar artiklar, men hur många av oss gör mer än så? Det är ungefär som att vi checkar av ett dåligt samvete, utan göra någon egentlig skillnad. Sedan fortsätter vi att kolla på Skam och motar bort allt det där jobbiga som andra upplever.
.
Och det är det som skaver – insikten om att jag ju faktiskt redan ligger vid poolen med stora solglasögon, och inte kollar upp. Håller mig innanför murarna.
.
Grannparet säger ingenting mer efter det, vi byter ämne och gör en till drink. Nästa morgon vaknar jag upp och motar bort alla jobbiga tankar. Jag är på solsemester, jag vill bara ha det härligt.
.
Men när jag kommer hem skriver jag ändå den här krönikan. Erkänner att jag hellre ligger vid poolen än att ha flera välgörenhetsorganisationer på autogiro. Inte ur en vinkel som rättfärdigar mina val, utan för att jag vet att mitt liv på många sätt är ett lyxhotell. Jag, och förmodligen du som läser, vet att vi inte kan rädda världen men att vi faktiskt kan dela med oss av den mer. Vi kan dela med oss av det här landet, som är långt ifrån trångt, och av vår lön som i många fall räcker till både andra och till oss själva. Inte alltid och inte för alla som bor i Sverige, men för många av oss.
.
Vi kommer fortfarande kunna åka utomlands då och då. Kanske inte till ett boende för en månadslön per natt, men till en spartansk lägenhet några hundra meter längre bort från stranden. Att endast ha möjligheten att lämna landet, flyga tio timmar bort från minus tjugo, är ju en lyx i sig. Behöver vi verkligen ännu mer?