Livet på avstånd
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag kommer ihåg när jag hörde talas om vad som hade hänt Kurt Nordström. En vän till mig var med på innebandyträningen där han plötsligt föll ihop i kramper. Det visade sig sedan att Kurt fått hjärtstillestånd och hade han inte haft turen på sin sida skulle han inte kunna reflektera kring händelsen som han gör här intill.
Jag hörde talas om vad som hänt i flera olika sammanhang. Människor berörs, kanske extra mycket när det handlar om en ung person som lever precis som "vi andra". Tränar okej, äter okej, tar hand om sin familj och försöker hinna med livspusslet.
Då visste jag inte att det var just Kurt det handlade om. Inte för att jag känner honom, mer än att han varit en aerobicinstruktör jag brukade träna för. Men när sådana oväntade, hemskheter sker söker vi liksom band, beröringspunkter. Jag vet inte varför.
I några dagar är man extra tacksam för sin familj. Månar lite extra. Sedan faller man in i vardagslunken igen. Glömmer.
Men för de som drabbats får livet ofta ett annat skimmer - eller en annan skugga.