När Folkhälsomyndigheten gick ut med sina rekommendationer för vad som anses vara ett corona-säkert studentfirande var det många 18- och 19-åringar som blev besvikna. Inget utspring inför publik, inga lastbils-karavaner och egentligen väldigt lite av det som brukar förknippas med skoltidens avslut.
I Helsingborg agerade kommunen i linje med Folkhälsomyndigheten och bestämde sig för att ställa in alla riskabla delar av firandet. Då, minsann, visade Helsingborgs gymnasieelever att en pandemi inte bara skördar liv, utan också hjärnceller.
”Ingen fucking student ska bli inställd i Helsingborg, låt oss fucka denna staden. Vi ska göra kaos och ha den fetaste studenten Helsingborg har sett!! Helsingborg fucka för oss så låt oss fucka dem!!” löd ett inlägg som spreds i sociala medier. Reaktionen är förstås både skrämmande dum och talande. Enligt ungdomarna är det kommunen, tjänstemän och politiker, som ”fuckat” dem. Och nu väntar hämnd. För man kan inte hämnas på ett för blotta ögat osynligt virus. Att lära sig att hata något så stort och abstrakt tar tid. Tid som studenterna inte har. Nu skulle de egentligen precis ha kommit hem från Ayia Napa och fortsätta festligheterna hemma – varje sekund utan skumpa i hand är inget annat än slöseri.
Inläggen skulle kunna vara en seriös uppmaning om hjärndöd revolt (i så fall sänder jag varje oskyldig helsingborgare en tanke) eller helt enkelt ett uttryck för den vanmakt som pandemin utsätter alla för. Inte minst ungdomarna. Och även om detta var ett tämligen dåligt exempel på det så förstår jag. Precis så känns det. Alla har känt det. En konsert som flyttas fram till nästa år, möten som måste ske i ett gudsförgätet zoom-rum där all rim och reson tappats bort och där tystnaden till och med låter högre än i konferensrummet. Ett bröllop som måste ställas in, en längtan efter sand under tårna som inte kommer dämpas förrän viruset har bekämpats. En morfar som inte får träffa sina barnbarn. Det gör inte mindre ont för att andra saker gör ondare.
Det må vara små sorger i förhållande till de hos dem som mist en närstående. Men de förtjänar att kännas ändå. För är det ytterligare en sak som pandemin bestulit oss, så är det drömmar. Så lätta de är att tappa bort i en kris där ingen har någon aning om när det ens är värt att hoppas igen. Men kidsen har alltid varit lite bättre på det än vuxna. Kanske också nu.