Jag går genom säkerhetskontrollen. Kön är dubbelt så lång som vanligt, eftersom avståndet mellan varje person är dubbelt så långt som vanligt. Det finns handsprit vid rullbandet. Jag packar ihop väskan igen. Går till gaten och sätter mig. Folk sitter med minst en stol emellan. Börjar plocka med sina munskydd. De är ju obligatoriska nu.
Någon läser en tidning med alarmerande framsida. Någon försöker få sitt barn att sluta leka med maskens snören. Allt är så talande. Så motsatsen till tidslöst. En exposé av vår tid.
Var tionde minut ekar ett förinspelat röstmeddelande ut över flygplatsen. Arlanda är en spökstad. Det är så himla tomt, och för att gå till terminalen får man gå förbi ödelagda bagageband och nedstängda tax free-butiker. ”Hjälp oss att minska smittspridningen”.
Det är så fullkomligt harmoniskt. På gränsen till obehagligt men bara nästan. Det är ingen kö till Pressbyrån. Inga problem att få en plats vid ladduttagen vid fönstren i gaten. Jag ringer en bekant jag bara pratar med över telefon numera. Man ska ju inte ses. Det är bra. Vi gör som vi blir tillsagda.
Det gör de andra resenärerna på flygplatsen också.
Det är dags att boarda. Vi i de bakre raderna får gå på först, för det blir smidigast så. Flygvärdinnan säger i mikrofonen att vi inte släpps på om vi inte har eget, medtaget munskydd. Vissa har visir. Vissa har vad om verkar vara gasmask. De är redo för strid. Folk är så rädda. Jag är också rädd ibland.
Men så stiger vi in i flygplanet och får varsin desinficerande servett av flygvärdinnan. Det är ett hemligt tecken, tror jag. I samma sekund försvinner nämligen pandemin, tillsammans med all rim och reson. De ersätts med regelrätt kaos.
Jag kommer inte ihåg alla detaljer, allt händer så snabbt. En kvinna drar ner sitt munskydd för att hosta, ungefär samtidigt som någon knuffar mig i ryggen. Ett barn gråter. En man krånglar upp sin kabinväska till bagageutrymme medan någon annan klämmer sig förbi honom. Det fattas bara att någon bokstavligt talat slickar en främmande sätesgranne i ansiktet. Det kanske händer, för det råder fullkomlig kalabalik.
Vi är på ett fullbokat flygplan som ska ta oss från Stockholm till Luleå. En flygning på en timme och tjugo minuter. Det finns inte ett enda ledigt säte. Vi sitter på varandra. Kvinnan drar ner munskyddet för att hosta igen, det döljer nästan flygvärdinnans ord i högtalarna:
”Tänk på social distansering och håll avstånd till varandra”.