Den smög sig på. Avbröts helt i somras, då det som kallats “pandemins respit” suddade bort de skarpaste kontrasterna mellan livet vi kände till och det nya, tillfälliga. Folk satt tätt på uteserveringar (hur smart det nu var), till synes utan reflektion över det sjuka i det.
För mig, ja kanske för de flesta i min ålder, slog ensamheten till som hårdast efter den perioden. När det sociala återigen rycktes i från oss precis efter att vi fått smak för det vi redan hade förlorat en gång tidigare. Vad snabbt allting rubbas. Vad skör människan är.
Det är relativt osynd om mig. Jag har inte varit sjuk, och ingen i min närhet har varit allvarligt sjuk. Men när jag för femte dagen i rad tar på mig mjukisbyxorna slås jag återigen av att även de i sammanhanget mindre förlusterna går att ta på.
I mina mjukisbyxor försöker jag att hålla mig sysselsatt. Jag har påbörjat ett projekt där målet är att lära mig alla huvudstäder i hela världen. För vad ska jag annars göra. Jag har satt rekord i sträcktittning av tv-serier (fyra, nästan fem säsonger av New Girl på en vecka).
“Du kanske ska börja sticka”, säger mamma när jag pratar med henne i telefon. Det hade jag väl aldrig kunnat tro, att jag faktiskt skulle överväga ett sådant förslag. Det är galenskap, att jag skulle börja sticka. Men jo, ja, kanske, svarar jag. För snart är alla säsonger av New Girl förbrukade. Igen.
Det sägs att svenskarna är ett av världens mest ensamma folk. “Ensamstående utan barn” är den absolut vanligaste hushållsformen, enligt SCBS kartläggning för 2019. Det jag upplever nu är ett normaltillstånd för många.
Men för mig är ensamheten något nytt. Och den har slagit ut mig med full kraft. Igår pratade jag med en blomma. Jag är rädd för att jag börjar bli galen.
Med en internetuppkoppling kommer man ganska långt. Jag har timslånga samtal med mina vänner. Men jag saknar den fysiska närvaron i ett skratt – ofiltrerat av telefonlinjer och laggande Zoom-länkar. Saknar den där speciella, unika lukten andra personers hem alltid har. Saknar att kunna dela en middag. Videosamtalen gör nästan det ensamma mer påtagligt.
Där jag bor har jag utsikt över hela staden nedanför. Och härifrån ser allt ut som vanligt. Jag kan föreställa mig personer som kramar en bekant på stan, inte ett munskydd i sikte, tänker snart kanske det är sant. Jag ringer en kompis på en laggande Zoom-länk och berättar det. Tar beslutet: idag tar jag på mig jeans.