Det gungar och kränger, det dundrar och skälver. Vi vet att båten läcker och gasten kan inte se ljusen från närmaste skyddande hamn. Det är ett oroligt hav där ute i mörkret och långt till gryningen.
Någon hävdar att vi kan sitta lugnt här hemma i trygga gamla Svedala. Vi har ordning på finanserna och (korstecken) tack och lov betalar vi för oss med kronor och inte euro.
Visst kan den som minns texten göra rösten hörd och mullra "Sådan är kapitalismen ..." och ge sig hän åt visioner om ett annat samhälle, men inte ens Occupy Wall Street-demonstranterna tror att vi bevittnar kapitalismens snara död. Inte alls och troligen vore det inte ens önskvärt för de flesta.
Låt oss hävda att kapitalismen är den bästa formen för framåtskridande och att frihet att tjäna pengar är den ultimata moroten för kreativa och drivna människor. Låt oss hävda det.
Med det i bakhuvudet ser vi oss omkring och funderar över vad som hänt de senaste 20 åren inom den finansiella sektorn där besatta och skrupelfria människor gjort spekulation till en konstform där alla medel är tillåtna.
En konstform där människor blott och bart är boskap som kan slaktas när vinsterna anses för dåliga. När Nordeas vinst på 33 miljarder kronor anses så låg att någon stelopererad leende hävdar att vi måste sparka 2 000 anställda.
Att Grekland står på knäna och behöver konstgjord andning, vet vi, men det tog ganska lång tid för media att avslöja att uppgifterna om de lata och bortskämda grekerna i offentlig sektor var kraftigt överdrivna.
Kanske är problemet i själva verket att en väldigt liten klick greker har tagit en alldeles för stor del av den gemensamma kakan.
Så ser det ut överallt. Klyftorna har växt enormt i Sverige och resten av världen. En allt större del av befolkningen är knullad och de pensioner vi ska försöka leva på kommer i framtiden att vara befrämjande för hundmatsförsäljningen.
Enorma belopp har transfererats från de många till de få. Skattesänkningar som mest gynnat de som redan har, men (och nu ser jag Reinfeldts hundögon framför mig) även den lågavlönade ensamstående mamman har fått en liten skärv extra. Fast något seglarläger för gossen lär det inte bli.
Vi vet att den offentliga sektorn blöder och att det går ut över våra nära och kära på äldreboenden och i sjukvården. För att inte tala om den ojämlika skolan.
För att göra det ännu jävligare har riskkapitalisterna släppts in på den offentliga arenan. De ser inga skyldigheter och har ingen skam när de skyfflar åt sig miljarder som de gömmer i holdingbolag i skatteparadis.
Sådan är kapitalismen, sådan är den mänskliga girigheten och vi behöver inte låta förvånade. Vi kan fortfarande hävda att kapitalismen är den bästa formen för framåtskridande. Låt oss hävda det.
Låt oss sedan hävda att problemet är att politikerna abdikerat. Att de släppt tyglarna och låtit kapitalismen skena så till den grad att de stora multinationella bolagen faktiskt är så stora som proggvänstern en gång hävdade i början av 70-talet.
Girighet lär vara en dödssynd, men också en mänsklig åkomma och det är i skenet av det sistnämnda som någon måste hålla i tyglarna. Det är det vi har politiker till.
Och det är vi som väljer dem.