Svenska Akademiens stämning av nazistiska NMR och dess webbplats Nordfront har varit lite av en doldis i den senaste tidens nyhetsflöden. Akademien gillar inte att nationalsocialister citerar dikt på sina hemsidor och har därför dragit de poesiglada nazisterna inför domstol för brott mot klassikerskyddet. Denna brottsrubricering har Akademien ansett sig ha rätt att åberopa när klassiska svenska verk används på ett sätt som "kränker den andliga odlingens intressen". Vad då det ska betyda. Men se det gick inte.
Patent- och marknadsdomstolen vid Stockholms tingsrätt friar nämligen nazisterna i frågan. Som vanligt när det kommer till sådana här förhandlingar har diskussionen främst handlat om hur klassikerskyddet ska tillämpas i juridisk bemärkelse, men resultatet står klart: även nazister får citera Esaias Tegnér, Viktor Rydberg och Verner von Heidenstam. För första gången i mitt liv måste jag nog säga att jag i bildlig bemärkelse röstar på nazisterna.
Det pågår ett nytt kulturkrig i västvärlden och konsten politiseras på sätt den inte gjort sedan åren kring 68-rörelsen. I och med det ökade fokuset på identitetspolitik och det nyväckta stödet för nynationalismen och alt-högern står kulturen återigen i fokus. Feminismen, hbtq-rörelsen och anti-rasismen är kanske de mest prominenta rörelserna på området, men även den nationalistiska högern grottar i kulturfrågan. Sverigedemokraternas bibliotekspolitik och invändningar mot offentlig "menskonst" är exempel på konflikter gällande hur kulturen ska brukas. Åtalet mot NMR är en del i detta kulturkrig, där Akademien anser sig behöva försvara konsten och hålla den "ren" från nazistiska associationer.
Man kan naturligtvis tycka att det är att spotta på den Tegnér som ligger att inhemska nazister använder svensk kulturskattspoesi som propaganda, men faktum kvarstår att konsten är för alla. Vi försöker alla ta konsten som gisslan för att rättfärdiga oss själva och det vi tror på. Vi gör konsten till vårt moraliska alibi och låter den berättiga våra åsikter och tankar. Konsten låter sig villigt brukas men den går aldrig att fånga och likrikta. Den ligger, som Nietzsche skrev, "bortom gott och ont". Den rymmer allt som är vackert med oss och allt som är fult. Den är en del av oss men är inte vår att äga. Ingen ska någonsin förbjudas att läsa och citera poesi. Inte nazister, och inte någon annan.