Jag minns den överväldiga känslan av eufori när jag som 21-åring fick min OS-biljett till Vancouver. Lika starkt som när jag som 28-åring dagen efter en skidtävling i Falun såg ett plus på mitt graviditetstest. Men vägen mot drömmar är sällan fri från utmaningar.
Inom längdskidåkningen är normen som kvinna att göra en sak i taget. Att färdigställa elitsatsningen innan man kliver in i föräldraskapet. Att gå igenom graviditet och förlossning under en elitkarriär innebär att ens fysik och kropp tar osäkra vägar, förlorade träningstimmar, ekonomisk osäkerhet och känslomässiga utmaningar i och med perioder hemifrån. För min del var mitt hjärtas längtan för stark för att inte våga dyka in i det okända. Och sån är jag. När jag vet vad jag vill är tanken svår att släppa. I min värld inkluderade den både skidåkning och en växande familj. Kring mig visade det sig finnas ett fantastiskt stöd.
Men min lycka skulle få vänta. Min menscykel var ordentligt påverkad. Jag kan önska att det pratades högre om den hormonella utmaningen konditionsidrott är för kvinnokroppen, vad som krävs för att upprätthålla dess balans och vad konsekvenserna kan bli. Ämnet vädras allt mer, men fortfarande upplever jag bristande kunskap. Att ha uteblivna menstruationer har blivit något av det normala och något man får ta. Men vad säger det egentligen om kroppens balans och vad kan de långvariga konsekvenserna bli?
För mig var det en utmaning att förbereda mig för tävling och samtidigt gå igenom vårdundersökningar som lämnade frågetecken och att bära på oron i bröstet som växte för varje månad. En vän tipsade mig om en kinesiolog som hon trodde kunde hjälpa mig. Behandlingen och samtalen hos henne blev min vändpunkt. Där fick jag förståelse för min kropps hormonella obalans och vad jag själv kunde göra får att skapa goda förutsättningar. Min kropp svarade snabbare än jag vågat hoppas och efter en månad kom min första menstruation på 1,5 år. Jag grät av lycka då det kändes som något inom mig blivit helt igen.
En tid senare hade jag nyss fyllt 30 när jag gick i mål på SM-sprinten i Skellefteå. Känslan av att återigen vara tillbaka i tävlingsspåret efter en tids frånvaro var överväldigande. Mottagandet av publikens jubel värmde som en skön våg genom kroppen. I målfållan möttes jag av min man och vår dotter på fem månader. Det kändes som jag vunnit den finaste av segrar. Att göra det jag älskar mest och samtidigt vara hennes mamma.