Det hör nog inte till ovanligheten att många har ett och annat att säga om hur våra regioner och kommuner sköts när dagens välfärdssamhälle avhandlas vid fikaborden. Det kan kännas som att allt blivit mycket sämre. Allmänt tyckande är en sak, men det finns kalla siffror som klart visar att så är fallet.
Jag vill göra klart att den här texten inte handlar om någon enskild kommun, exempelvis Piteå. Trots detta vill jag med kraft upprepa det jag skrev för två veckor sedan; Piteå kommuns behandling av dövblinda Evelina Lindberg är gräslig och empatistörd.
Men tillbaka till det här med siffror. I en krönika i Aftonbladet med rubriken "90-talets stålbad är tillbaka helt i onödan" skriver den eminenta ekonomijournalisten Andreas Cervenka om "Göran Persson-arvet". Oavsett färg på regeringar har det hellre sparats i ladorna än genomförts nödvändiga satsningar. Inte ens under åren med en S-ledd regering då det länge var nollräntor spottade man i nävarna och satte fart på Sverige.
Cervenka skriver "Mellan 1995 och 2021 sjönk den offentliga sektorns utgifter i Sverige som andel av BNP från 63 till 49,5 procent. I pengar handlar det om att välfärden har runt 800 miljarder mindre att röra sig med. Varje år."
800 miljarder! Det är väldigt mycket pengar. Så mycket att det inte längre räcker med osthyvel när våra region- och kommunpolitiker känner sig manade att införa nya sparbeting. Det kommer sannolikt att bli mer vanligt med regelrätta yxhugg när den allmänna välfärden tvingas rätta sig efter en allt tunnare plånbok.
Risken är nämligen stor att det blir värre. Den SD-styrda högerregeringen verkar inte ha några direkta ambitioner att göra någon kursändring. Enligt Andreas Cervenka visar regeringens prognos att statsanslagen till hälso- och sjukvård och bidrag till kommuner tillsammans kommer att öka med exakt noll procent mellan 2022 och 2026.
Noll procent! Även om du tillhör de mindre lyckligt lottade som inte klarade matten i skolan så fattar du sannolikt att det innebär problem. Stora problem. Exemplet med den dövblinda Evelina Lindberg blir bara ett i mängden. Det berömda fallet mellan stolarna blir snarare legio än undantag.
Färre händer ska göra mer i ett land som förr tillhörde välfärdseliten, men nu i allt snabbare takt närmar sig hjälpklassen. Det är i det vägskälet vi står så här en vecka före jul.