Jag vill inte flyga. Vågar inte. Jag är inte så modig, säger treåringen.
En rädsla vi delar men som jag utmanar för att få träffa honom och de andra två efterrätterna. Som det heter om barnbarn. Redan i säkerhetskontrollen börjar prövningarna. Om jag så stod där naken endast beväpnad med ett par amalgamplomber skulle det pipa. Du är slumpmässigt utvald, säger vakten och jag tror honom inte. Mirakulöst nog gick jag fri på returresan. Inget Piiip! Har min dubbelgångare strukits från FBI:s Most wanted-lista?
Prövning två kommer när rara flygvärdinnan uppmanar oss att noggrant följa hennes genomgång av säkerhetsutrustningen och gärna läsa på. Info finns i stolsfickan framför dig. Önskar att dom inte snackade och viftade så mycket med de där grejerna, eftersom det solklart visar att det här kan sluta illa.
För tredje gången i min karriär som flygresenär hade jag dessutom lyckats pricka in platsen vid en nödutgång. Fördelen är mer utrymme för benen till ett, i mitt tycke, jäkligt högt pris. Nämligen ansvaret för att få upp dörren till nödutgången. I fall att. Va? En skör 70-plussare. Vad tror dom?
Efter att ha klargjort ansvaret som åläggs den som “valt” denna för benen lyxiga plats, tittade flygvärdinnan allvarligt på oss och frågade om vi förstått och var okej med det. Ni missar inte ordern. Det kommer att ropas högt: “Emergency!”. Är ni okej med det, frågade hon än en gång uppfordrande. Min kropp förberedde sig för flykt, men den unge mannen i stolen bredvid nickade och sedan drog han ner mössan över ögonen och somnade och jag förstod att det här fick jag fixa själv. Ynglingen skulle inte reagera ens om en elefant trumpetade rätt in i örat på honom.
Ingenting av allt det hemska vi förbereddes för inträffade. Än var äventyret emellertid inte slut. Hemkommen skulle hunden hämtas. Vägen var moddig, uppförsbacken litet väl uppför, farten litet väl låg och TJOFF satt vi fast i snön. Försökte backa och ta ny fart. Ansträngningarna slutade halvvägs i diket.
Ringa bärgningsbil eller invänta sommaren? Ingetdera. Gud ser till de sina. Trodde att jag hallucinerade, men där kom en man gående i kvällsmörkret och han sa; Inga problem, ta det lugnt, det här fixar jag. Det gjorde han. Tillsammans med en annan gudasänd man och en traktor. Underbart. Sådana människor är lätta att älska.
Får väl tillstå att flyg ändå är ganska säkert. Rent statistiskt. Men man måste vara modig.