Treåringen på sommarbesök har öppnat bibliotek i mitt kontor. Böckerna ligger i en hög på golvet och mitt i litteraturen sitter bibliotekarien själv med en tjock bok i knäet. “Välfärdsstatens expansion” är titeln, författare Peter H. Lindert, professor i nationalekonomi vid University of California. Här hyllas den svenska välfärdsmodellen och myter mördas.
A-kassa, sjukpenning, pensioner och socialbidrag har inte tärt utan närt tillväxten och skapat en välmående stat.
Särskilt framhålls kvinnornas insats för att lyfta landets ekonomi. Daghem för barnen och äldreboenden för gamla mamma och pappa frigjorde kvinnorna som kom ut i avlönat arbete. En ekonomisk injektion för dem, för familjen och för hela samhället.
Ett alldeles utmärkt bokval den lille gossen gjort. En bok i tiden. Sverige firar hundra år med demokrati och allmän rösträtt för kvinnor och en spark i baken på det uppblåsta manliga etablissemanget.
Kvinnor och män är som eljest. Det har man ju sett på bild. Vad som inte syns på bild är att största skillnaden sitter i hjärnan. I alla fall när det gäller politiskt tänkande. Dagens Nyheter har kört SCB:s partisympatiundersökningar genom separatorn och resultatet får forskarna att häpna.
Klyftan mellan män och kvinnor är himmelsvid när det gäller politiska åsikter. Att dom står ut med varandra är beundransvärt. Kvinnor prioriterar välfärden och miljön, männen röstar för hårdare tag mot i princip allt. Män är rädda för män och vill hålla Jimmie Åkesson i handen. Det vill Ulf Kristersson också, för han är rädd för Magda.
Om männen fortsatt hade monopol på rösträtten skulle SD vara absolut största parti i ett Sverige, styrt av en mörkblå regering i stark majoritet. Trolig statsminister hade varit Jimmie Åkesson. Varför avstå den posten till tvåan, Ulf Kristersson?
Om istället kvinnorna hade ensamrätt på röstandet skulle Sverige styras av det rödgröna laget plus centern i en ännu starkare majoritet med S-märkt statsminister. SD hade varit mindre än Vänsterpartiet och Liberalerna bortsopade.
Kvinnor, oavsett parti, sägs gilla Magdalena Andersson och gärna se henne som statsminister (därav Uffes rädsla). Finland, Island och Danmark har världens lyckligaste folk. En orsak till euforin sägs vara att statsministrarna har namn som Sanna, Katrin och Mette. Dags för Sverige att ta chansen och klättra några pinnhål på lyckans stege.