De flesta som skulle kunna vittna om den fantastiska smakupplevelse nykärnat smör på nygräddad mjukkaka gav är döda. De flesta utom jag som föddes på en plats där utvecklingen lääänge, lääänge stod tvekande. Mjölken från Shwårta, Wita och Precka (dom var döpta efter färg och mönster) separerades på Alfa Laval-apparaten i skafferiet. Ut kom grädde, fet livräddande drickmjölk och “blåmjölka”, förmodligen i klass med dagens mellanmjölk. Grädden sparades och kärnades till smör med kärnmjölk och mesost som biprodukter. Om det dagen till ära kokades palt med de nykärnade smöret som tillbehör blev man nästan vindögd av salighet. Om man inte redan var det. Vilket jag var. En aning. Ögonläkarna tvistade om saken. “Nog har du en skillning, ackurat”, sa en norsk läkare och slipade skalpellen. Sedan har jag inte frågat mer.
Med denna utläggning vill jag komma till en kulturkrock i smörasken som delat familjen i två läger. I vår familj har vi alltid smörat brödets ovansida. Ända tills sonen utvandrade till Småland. Då bytte han sida. Numera är det baksidan som gäller. Tänk så hisnande fort det går att hjärntvätta en människa, om trycket från omgivningen är starkt och övertygande och du ligger i kraftigt numerärt underläge. Chanslös.
Barnbarnen behöver inte indoktrineras. Dom har den här baksidesseden med modersmjölken. I början, innan jag fattat att jag och Småland var helt oense på den här punkten, fick jag ständiga åthutningar av de små. “Farmor, smöret är på fel sida. Jag vill inte ha den här mackan. Den är konstig.”
Varför smålänningarna envisas med att lägga smöret på baksidan av brödet? Vet inte, men hyser misstankar om att seden är sprungen ur den omtalade småländska snålheten. För det är faktiskt så att det går åt mer smör om det läggs på ovansidan, för på ovansidan finns det många gropar där smöret försvinner. Slukhål orsakade av brödnaggen. Mina misstankar stärktes när en bekant berättade att Norrfjärdingar, åtminstone förr i tiden, ansåg Sjulsmarkarna vara snåla och baksidan av brödet det var “Sjulsmarkssidan”, för där gick det åt mindre smör.
Sonen har konverterat till Smålandssidan. Där förlorade jag en likasinnad. Å andra sidan har jag vunnit över barnbarnen till Pitesidan och Pitepalten. De små liven är helt förpaltade och delar gärna med sig av sin entusiasm till omgivningen. Personalen på förskolan är informerad. Farmor är ingen vanlig farmor. Hon kan koka pitepalt och har björntofflor med sig i resväskan. “Fröknarna” på förskolan hälsar intresserat på hon med palten och björntofflorna (som egentligen är fårskinnstofflor, men det blir litet mer exotiskt med nalle) och jag känner mig som en sevärdhet.
Längtan efter palt tycks medfödd. Det beror antagligen på att en stor del av Sveriges befolkning har palt i sina gener, ättlingar som de är till utflyttade norrbottningar i allmänhet och Pitebor i synnerhet. “Av palt är du kommen” är titeln på en avhandling jag skrev någon gång på nittiotalet. Inget Nobelpris har utgått. Och det där med smör på brödets baksida är kanske inte så dumt. Åtgången minskar och fördelningen jämnare och det är ju det vi ska sträva efter. På alla plan.
Glad Påsk!