Förlåt mig, ty jag har syndat. Åkt så mycket flyg att jag av bolaget belönats med Silverkort. Jag vet, det är hemskt. Det är ingen belöning. Det är ett straff. Ett Kainsmärke.
Till mitt försvar vill jag anföra att jag klimatkompenserar, nu genom att bara finnas och i framtiden med att inte finnas. Det är jag och övriga “Köttberget” den så finurlige Per Nuder kallade fyrtiotalisterna, som kommer att rädda planeten. Tillsammans med andra “köttberg” i den rika världen.
Dessutom handlar mitt flygande inte om semesterresor till Thailand för att sola magen (den får inte ens solen se numera), weekendresor till Paris, London och Berlin för att shoppa loss, dricka champagne, äta ostron och knödel.
Nej, det är sonens fel. Han har bildat familj i ett annat land. I Småland. Det är faktiskt ett annat land. Minus tjugotre i Piteå. Plus två (!) i Jönköping.
“Vi har varit ute och promenerat i två timmar. Jätteskönt”, rapporterar sonen till sin arma moder som efter en kortkort hundpromenad blåfrusit näsan och knappt kan böja fingrarna.
Det är barnbarnen som lockar och drar och drar på mig sjukdomar. Gamla och barn borde umgås åtskilda av glasruta och prata i telefon som jag sett de görs i besöksrummet på fängelser. Fruktansvärt tråkigt. Och utvecklingen går åt andra hållet. Barn och gamla blandas för att glädja varandra och kommunens ekonomi.
Blandmodellen kommer från Japan och det väcker misstankar. Japan har en stor åldrande befolkning och det här med småttingar som kompisar kanske är ett humant sätt att hjälpa gamlingarna vidare, till det som brukar kallas “en bättre värld”.
Hur det är med den saken vet vi ingenting, däremot lär det vara ganska säkert att den här världen blir bättre, när den åldrande befolkningen är borta. Såvida inte de som fortfarande är i farten ynglar av sig så förbaskat. Varje ny människa som föds i den rika världen är rena miljöbomben. I snitt ett koldioxidutsläpp på 9 000 ton!
Om detta berättar en färsk forskningsrapport, trösterikt för mitt anfrätta miljösamvete. Miljörapporten avslöjar en fullkomlig nyhet, nämligen den att rika länder med en stor åldrande befolkning inte alls är i kris, de har de facto dragit en vinstlott. Ju fler äldre desto mindre tärande på jordens resurser och när de åldrade tackar för kaffet och avgår med döden, kommer planeten att tillfriskna och rent paradisiska förhållanden förutspås.
Den krympande befolkningen kan räkna med högre löner, kortare pendlingstider, friskare vatten och luft och grönskande ängar. För att slippa arbeta ihjäl sig kommer befolkningen i rika länder, gissningsvis, att slåss om alla de som flyr undan krig och svält eller bara önskar ett bättre liv. Så kan det bli.
Nu ska ni inte hoppa jämfota och klappa händerna och tro att allting ordnar sig redan i morgon. Det här kommer att ta tid. Fyrtiotalisterna är ett segt släkte. Sjuttio är det nya femtio. Glöm inte det. Själv ska jag boka en vårtripp till giftormarna i Småland. Vad jag får för Silverkortet? Vet inte. Förtur i kön till toan. Kanske.