Jag skojar, varken tuggande på varmkorv eller viftande med falukorv gör någon till "det svenskaste vi har". Möjligen tror Busch och Pehrson att de signalerar folklighet. Det är skit detsamma, men desto tristare är att Pehrson valt att sälja ut de sista resterna av liberalismen. Nu sitter karln i knäet på SD och verkar inte ha fattat att av många saker som SD hatar så kommer socialliberalismen högt upp på listan.
Johan Pehrson tuggar obekymrat vidare på korven och skakar av sig intern kritik. När den tunga och välmeriterade partikamraten Cecilia Malmström får nog och lämnar Liberalerna på grund av Tidöavtalet är han närmast avfärdande. "Det är lite trist" säger han och tillägger att "Det är klart att det kanske finns en underliggande kritik mot att vi har bildat en annan regering som har försatt vänsterpopulisterna i opposition."
Malmström är en av flera tunga avhoppare och trots makten och härligheten är det svårt att hitta de liberala värderingarna i regeringens politik. Inte heller verkar särskilt många väljare gilla Liberalerna. Det är förståeligt med tanke på att en sann liberal aldrig skulle skriva ett avtal med ett högerextremt parti som SD.
För SD är det rena guldsitsen att stå utanför regeringen och dra i marionettrådarna. SD är ett "folkparti" på låtsas som i fråga efter fråga följer kapitalet och de besuttnas linje. Samtidigt flyttar de fram positionerna och försöker politisera Sveriges myndigheter. SD gillar inte public service och inte heller kultur i allmänhet.
Eller som Brunbjörn Söder nyligen twittrade:"Kulturkriget har börjat. Och nu ska konservatismen vinna. Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott. Alltför länge har den varit förhärskande som ett resultat av ohämmat socialistiskt inflytande och en kastrerad borgerlighet. Men nu är det slut."
Frågan är vad Brunbjörn Söder ska ersätta "den dekadenta vänsterns kulturpolitik" med? Astrid Lindgren går förstås bort eftersom Sveriges stora sagotant skulle ha hatat allt vad SD står för. Nej, jag känner en unken odör av Tyskland på 30-talet eller i vart fall en iver att bli som Ungern. Ett land som numera klassas som en icke-demokrati.
Fast SD har jag aldrig haft några illusioner om. Alla sanna demokrater förstår att det är ett parti som måste bekämpas. Johan Pehrsons liberala irrfärd är mer bekymmersam.