Semester, småkall onsdag, SMHI har lovat regn. Inget att bry sig om. Bara det inte blir slagregn som i förra veckan. Min nysådda gräsmatta fick storstryk två dagar i rad. Jag led alla helvetes kval.
För en gräsmatta? Uhu, måste svara ja på den frågan.
Nu sitter jag i inglasningen med gasolkaminen på och betraktar gräset som trots allt spirar, om än ojämnt. Som att sitta i en kuvös med grönska åt alla håll. Det är väldigt skönt att bara vara utan krav på prestation eller andra åtagande.
Lyssnar på musik och via ett tips på Ansiktsboken kollar jag in Billy Roberts original av "Hey Joe". Vi har väl alla hört den med Hendrix, men Roberts enkla version är inte illa alls.
När vi hade besök av de unga för ett par veckor sedan fick vi till livs en väldig massa musik som jag inte närmare kände till. Mycket var väldigt bra, men jag kunde kontra med lite old school som inte alla i sällskapet var bekanta med.
Läser Åsa Linderborgs "Året med 13 månader" som är skriven i dagboksform. Det är ofta ärligt och hudlöst om allt som hände under de omtumlande åren 2017–18. Linderborg blandar det privata med den tuffa tiden som kulturchef på Aftonbladet. Inte minst när hon anklagades för Benny Fredrikssons självmord.
Samtidigt i ett större perspektiv blir det tydligt att hon ofta, rätt eller fel, vågat gå mot strömmen och svära i kyrkan. Att som hon våga kritisera de former som Metoo tog var det inte många som tordes. Då! Ja, inte nu heller.
Under den där stormiga tiden fick pressetiken inom mediebranschen ett av sina hårdaste slag. Anonyma vittnen tilläts ruinera andras liv med obevisade påståenden och faktakontrollen var verkligen inte alltid den bästa. Det strukturella och principiella fick stå tillbaka i jakten på mer eller mindre kända män.
Har vi lärt något? Kanske! Metoo har trots allt öppnat ögon och kanske satt stopp för de män (och kvinnor) som tror sig ha rätt att göra lite som dom vill.
När det gäller pressetiken har den förhoppningsvis lärt av läxan. Eller också inte.
I Bruno K. Öijers poesisamling "Och natten viskade Annabel Lee" skriver han "Om du skär tillräckligt djupt i samhällskroppen stöter du alltid på människoföraktet".
Jag tänker på de där som bedyrar "alla människors lika värde" trots att det är fullkomligt osant. Endera förljugna eller också blinda.
Annabel Lee kommer förövrigt från Edgar Allan Poes sista dikt.