Jisses vilket liv det blev. Vid detta laget lär få ha missat uppståndelsen kring koranskändningen i Malmö. Den tilltänkta bränningen, signerad den högerextreme provokatören och konstnären Dan Park, utfördes inte riktigt som tänkt. Istället var det några överblivna islamkritiker som spelade lite fotboll med en koran. En bränning skedde parallellt i Rosengård. Detta ska sedan ska ha använts som ursäkt för våldsamma upplopp. Själv blir jag mest nostalgisk.
I Europa är vi nämligen inte främmande för lite skändning av religionen. Kyrkbränningarna i Norge på 90-talet gjorde sitt till när en våg av satanistisk musik gjorde sitt intåg i subkulturens avkrokar. De mer laglydiga typerna höll sig i större utsträckning inom ramarna för det lämpliga. När Dimmu Borgir kastade en bibel i en nerpissad hotelltoalett var det inte värre än att man kunde filma det och slänga med klippet i en kommersiell dvd. Brittiska Cradle of Filths skändningar av kristen ikonografi är numera kult, om än mer humoristisk än farlig. Ändå är det inte alltför länge sedan folk blev arresterade för att bära deras oförglömliga t-shirt med texten ”Jesus är en f*tta", illustrerad med en masturberande nunna.
Blasfemin har en historia i väst som symbol för upplysning och liberalism. Kyrkan, "den skändliga", var en del av den repressiva makten och fick således ta stryk i frihetens namn. Uppburna författare som Baudelaire, Gautier, Byron, Shelley och Blake använde satan som chockelement, men också som poetiskt motiv. Snuskets mästare de Sade gjorde hädandet till filosofi (och till antisocial personlighetsstörning). Många fängslades och blev belagda med utgivningsförbud på grund av sina hädelser, något vi i dag skulle anse förkastligt. Politiskt användes satanismen inom socialismen och anarkismen som motiv för revolution och politisk frigörelse. I Sverige flörtade socialdemokrater hejvilt med satan som symbol och ideal, men i dag minns nog inte ens sossarna själva att man döpte sitt politiska magasin till ”Lucifer”, med första utgivning i herrens år 1891.
Islam har inte samma tradition av blasfemisk kultur och därför går denna provokation dem inte obemärkt förbi. Jag är däremot inte imponerad. Effekten tappar sin verkan när man upptäcker att tricket är gammalt. Kvar finns bara rasismen. Det är trots allt vad detta handlade om från början, och i Europa är vi heller inte främmande för lite rasism.