Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Säger ordspråket. Coronan har vänt på begreppet. Man saknar kon för att den står kvar i båset och inte är ute på ängen och kutar runt mellan hötapparna.
I det här fallet är det sjuttiplussarna som är “kon”. Tänker jag pedagogiskt. Riskgruppen, senare utökad med 65–69-åringarna, som blev hemföst och isolerad. Av ren och skär omtanke. Att vara årsrik, som en gammal tall, var livsfarligt. Inget nytt precis. Det brukar sluta illa.
Solidaritet var ordet. Ensidig. Inte umgås med någon, inte vara ute och handla, inte gå på kafé och restaurang. Kort sagt, inte vara ute på ängen och ställa till det. Moder Svea skulle knappast lida någon större förlust. Tror jag det tänktes. En skör grupp utan ekonomiskt värde. Bortsett från dem som gör kommers av gamla, men den kunde ju fortsätta som förr.
Pensionärer blev plötsligt väldigt gamla. Professor Ingmar Skoog, som nyss med sin forskning visat att dagens sjuttio var gårdagens femtio, stoppades in i garderoben och ut kom istället bilden av pensionären som en gubbe/gumma med krum rygg och käpp som hasar sig fram mot döden.
Men, men ... Pandemin har på sitt bakvända sätt gett de äldre upprättelse. De har ett marknadsvärde. Pensionärerna är ingen homogen grupp, men tillsammans en icke föraktlig armé konsumenter på två miljoner. Alla har inte hoppat till pensionen i en fallskärm fylld med miljoner, alla åker inte Vasaloppet, alla är inte tjugo år yngre än sitt personnummer, alla är inte som Elsy, 97 som snart flyttar ut till sitt sommarhus på ön tillsammans med katten, men väldigt många är i hyfsat god form och kan leva hyggligt på sin självfinansierade fallskärm. Till och med lyxa till det ibland. Åka till Thailand, gå på krogen, käka oxfilé och dricka vin. En och annan köper lägenhet i skattebefriade Portugal och sliter ut resten av kroppen på golfbanan.
Ekonomer och konjunkturnissar tycks ha förstått det ekonomiska värdet i denna armé av konsumenter. De har tid och pengar på kontot varje månad, ett årslångt ofrivilligt sparande och uppdämt köpbehov. En brinnande längtan att få shoppa loss.
När denna marknadskraft med vaccin och lättade restriktioner släpps ut ur båset gnuggas det händer och hoppet spirar. Ekonomer tror på stigande konjunktur och inflation. Det snackas ketchupeffekt och det är pensionärerna som är ketchupen och de saknade korna.
En riktigt hör hur marknaden ropar: “Kosöta kom! Det är mjölkdags!”