Betraktar hamburgaren på lunchtallriken. Känner motvilja. Tänk om den är kontaminerad med cancersjuk polsk ko. Desto mer jag tittar desto mer samlar sig kroppens självförsvar. Hemvärnet. Vill inte ha. Funderar på att ge hamburgaren till hunden. Då dyker veterinär Bergdahls röst upp i mitt huvud. “Ge aldrig djuren det du inte själv vill äta”, mässar han. Detta en gång sagt med anledning av att ett gäng jakthundar tvärdog. Ingen begrep varför. Ingen utom veterinär Bergdahl som luskade ut att hundarna hade en sak gemensamt. De hade matats med kött från ett dött djur (älg?) ägarna hittat i skogen. Likförgiftning, tror jag diagnosen var.
Hamburgaren hamnar i soppåsen för komposterbart matavfall. Inte ultimat, förstås. Borde köra till soptippen och lämpa av den i avdelningen för destruktion av farligt avfall. Men det är ju inte heller bra för miljön. Ränna omkring så där fram och åter och koldioxida luften för en liten bit processat någonting.
Dylika tankar besvärade inte Herr och Fru Rysk Oligark, som SVT:s utrikeskommentator Erika Bjerström skriver om i en klimatanalys. Paret tog sitt privata jetplan från Moskva till Marocko, där deras lyxyacht väntade, och väl framme skickade tillbaka jetflyget till Moskva för att hämta babylarmet som blivit kvar hemma. Larmet. Inte babyn. Den trippen fixade ett utsläpp på 49 ton koldioxid, lika mycket som en svensk släpper ut på fem år.
Vi ska inte oroa oss så mycket, säger experter. Ingen idé. Det är ändå för sent. Mänskligheten är utom räddning, predikar författaren och klimatfilosofen Roy Scranton på besök i Göteborg. Den koldrivna kapitalismen har orsakat katastrof efter katastrof. Nu får vi ägna oss åt palliativ vård av Moder Jord och mänskligheten. Domedagsprofetian gör mig gråtfärdig för småtjejerna och den lille glutten på sonens familjefoto.
Sedan samlar jag ihop resterna av mitt jävlarimig. Hopp måste vi ändå få ha, ty hopplöshet är inte människans grej. Alltid finns det något att göra. “Kör över oss” ropar 87 influencer (folk som tror sig ha inflytande och påverkan). Den som ska köra över oss är statsminister Stefan Löfvén. Han avkrävs det mod och ansvar ingen annan tagit. Med lagar, förbud och fan anamma ska han runda demokratin och lära oss veta hut och sluta upp med att ta livet av Moder Jord. Alltså ursäkta, men är hela getflocken på rymmen? Hur fort skulle inte en sådan despot bli utslängd på gatan av en folkhop i gula västar och gröna Östermalmspresenningar (se oljerock a´la Carl Bildt). Inget får begränsa vår frihet. Även om priset är döden.
Australien och Kanada provar en annan väg än förbudsvägen. Piska och morot. Koldioxidskatt som gör det dyrt att flyga, köra bil, gasa på och bete sig miljövidrigt i största allmänhet. Koldioxidskatten investeras i välfärd och miljösatsningar, men ger också skatteåterbäring direkt hem i hushållens brevlåda. Alla får lika mycket, men de återhållsamma ska gå med vinst, medan det ska svida för de vräkiga. Omvärlden ser intresserat på.
Själv blickar jag tjurigt framåt. Mot ännu en vår. Och i slutändan en tid, en kort tid men ändå en tid, då jag får odla maffiga rosor med berusande doft som gör humlorna alldeles snurriga i sina små huvuden.