Vad har du gjort idag då? frågar övervakare i all välmening. Nada, svarar jag, fast jag vet att det omöjligt kan vara sant. Måste ha gjort en massa saker eftersom hela dagen gått utan att jag hunnit med det där som jag verkligen skulle göra. Då det fanns gott om tid.
Det är det som är felet. Tidsoptimister som jag ska inte ha gott om tid. Då väntar man för länge och tvingas med kniven på strupen gå an som en dopad iller och utmattad snubbla på deadline.
Så vad är det jag har gjort. Hur har jag lyckats fylla de vakna timmarna? Jo, jag har prokrastinerat. Visste inte att det var det jag höll på med. Ett radioprogram med psykolog i ämnet blev ögonöppnaren.
Att prokrastinera låter avancerat men kräver ingen utbildning. Det är medfött. Sitter i generna. Det handlar om att skjuta upp. Hitta en massa saker att göra för att slippa ta itu med det du egentligen ska göra.
Uppskjutandet börjar redan när hjärnan, efter moget övervägande för och emot, bestämt att ni ska lämna sängvärmen för att ta itu med livet. I det här fallet en krönika. Du ska bara göra en brasa i kakelugnen, sätta på kaffet, få i dig några koppar och gå ut med hunden. På väg ut genom dörren upptäcker du att mobilen måste laddas, glasögonen är försvunna och måste upphittas för utan dem kan du inte gå ut. Sådant tar tid.
Hemkommen efter hundpromenaden, krävs mer kaffe. Krukväxterna, de överlevande, är också de i akut behov av vätska och nog hinner jag stryka litet nytvättat och tömma diskmaskinen. Och oj vad här är skräpigt. Fram med dammsugaren och när den stängs av hör du hur fåglarna knackar uppfordrande på fönsterblecket, maten är slut, och Frank Sinatra har hakat upp sig mitt i “My way” och behöver hjälp att komma vidare. Mellan varven äter jag något ohälsosamt, ringer syrran, tittar litet på “Kastanjemannen”, en dansk otäcking, mörkret faller och nu är det Aktuellt.
“Vakna timmarna” sa jag. Fel. Jag prokrastinerar även i drömmen och då är jag i högform. Får inget gjort på jobbet, kommer inte iväg på resan, barnen svälter och gräset växer manshögt. Drömtydare skulle förmodligen säga att hjärnan bearbetar problemet och vill ge mig en spark i baken. Skärp dig!
Ibland har jag lyckats ändra mitt beteende. Planerat och uträttat i god tid och mått så mycket bättre. Man får ångest av att skjuta livet framför sig. Å andra sidan räcker det ju längre då. Och nu en minut före deadline går krönikan iväg.