En kille jag känner är syster på ett sjukhus. Dottern är förman på en grossistfirma. Jag möter dem ibland när de kommer kryssande i sin båt, Hagbard. Hagbard är naturligtvis av tradition och ohejdad vana, en hon. Dottern agerar oftast styrman medan min polare med ålderns rätt fyller rollen som ruffhäxa i byssan där de mest kulinariska rätter trollas fram. En riktig matmor. När de skall lägga till mot någon klippa, brukar de dock byta roller. Då blir dottern hopp-iland-Kalle medan min kompis – med sina dåliga knän – blir rorsman och fäller ankaret i aktern. Hängde ni med? Det handlar naturligtvis inte om könsbyten men visst förvillar begreppen. Eller gör de egentligen det? Jag är skeptiskt till begreppet ”hen” även om jag vet att det i någon mån är vedertaget och att det kan finnas situationer där han/hon inte passar in eller bör undvikas. Men den möjligheten finns ju redan. Men ok, för tusan, vi provar lite könsneutral segling:
Alle hen ombord! Håll kursen styrhen! Ut med benen under hentåget! Hopp-iland-hen. Hen över bord! Femton gastar på död hens kista, jåhåhå och en flaska rom... och så vidare.
Nä det funkar inte, och hur skall man förklara det för en liten dotter som fortfarande lirar fem-henna-fotboll (den äldre tränar elva-henna med de allsvenska damerna). För att inte tala om översättningsproblematiken. Vad betyder hen på engelska..? Äh, man blir bara trött - förlåt - hen blir bara trött.
Däremot finns det könsroller i seglingens värld som är både oförklarliga och opraktiska. Varför står det nio av tio gånger en karl vid rodret när båten skall lägga till? Har man så tungstyrd båt, är det något fel på skutan. Och varför får kvinnliga besättningar alltid extra applåder när de seglat bra och vunnit – eller för den skull kommit dåligt – på en regatta? Det finns många fler och lika ologiska exempel. Milo Dahlmann som seglat över Atlanten ensam i liten båt och ända ned till Antarktis, berättade om en lustig (?) erfarenhet hon råkat ut för. I så gott som alla hamnar hon besökte fick hon frågan var hennes man höll hus. Hade det skett en olycka? För hon kunde väl inte segla ensam? Noterbart är att även andra, - förvisso manliga - ensamseglare, kunde ställa frågan. Extra dråpligt blev det de gånger hon verkligen hade sin man ombord. Båtägare och övriga på kajen tittade rakt genom Milo och frågade istället hennes sambo om en massa saker om seglatsen, båtens skick och vart de skulle. Sambon – som inte seglar till vardags - hänvisade till skepparen, det vill säga Milo som bara log och förklarade hur saker och ting fungerade. Hon har aldrig sett så många tappade hakor, nästan samtliga skäggiga. Nä, segling är i grunden könsneutral om än fylld av gamla föreställningar om muskler, tatuerade ankare och manlighet.
Nu är Feelgood (som definitivt är en hon!) på väg till Uleåborg och Bottenhavsregattan tillsammans med en annan Pitebåt, Daniel Sällströms Festina. Vi är titelförsvarare i var sin klass och skall sälja oss dyrt. Må bästa besättning bestående av alla kön, vinna!
Ohoj.