Hey, apple! Hey, apple!
Jag gillar äpplen, men numera tycker jag synd om dem också. Än mer gillar jag saftiga apelsiner, men jag kan inte påstå att jag lider med dem. Inte efter att ha skrattat halvt ihjäl mig åt "the annoying orange". En Youtube-succé som setts av långt mer än 50 miljoner tittare. Det finns en uppsjö av korta varianter och den som ännu inte sett kan förslagsvis kolla in den där jobbiga apelsinen. Alla är inte lika klockrena, så se originalet.
Hey, apple! Hey, apple!
What?
Knife!
Och som en kniv skär försäkringskassans handläggare djupa sår i redan svårt sjuka människor som nekas sjukersättning. Det ena fallet makabrare än det andra och det stramar över bröstet och flammar en vrede i magen när jag ska förhålla mig till den känslokyla som breder ut sig i välfärdslandet.
Det går inte att låta bli att fundera över hur det är fatt med empatin hos somliga tjänstemän, som likt ett mantra upprepar: "Vi följer bara reglerna".
Jag följde bara reglerna. Jag lydde bara order. Var det inte så lägervakterna i koncentrationslägren ursäktade sig i efterhand.
Nej, jag jämför inte försäkringskassans handläggare med lägervakter, men ibland måste även den enskilde i det stora grå kollektivet ställa frågor om rätt och fel. Kanske rent av ägna sig åt civil olydnad.
Det tunga ansvaret faller givetvis på den moderatstyrda regeringen, som i ivern att skilja agnarna från vetet, starka från svaga, friska från sjuka, de lyckade från de olyckliga tycks ha tappat kompassriktningen. Oavsett hur verkligheten ser ut är det kartan som gäller.
Det ska göra ont att vara sjuk och arbetslös, svag och misslyckad. Det ska vara tungt att inte orka, att falla. Det ska vara kniven mot strupen.
I det långa loppet är det en fördömd politik som ökar klyftorna och utanförskapet. En politik som är grogrunden för vi mot dom. En politik som sår bitterhet och hat.
De lyckade och friska klamrar sig fast vid den drivved som ska bekräfta den egna framgången. De har fullt upp med att snegla på ränteläget och kanske muttra över de höga bensinpriserna. Orken att reflektera över andras olycka är högst begränsad. Hellre ytterligare en liten skattesänkning, nu när det blivit så dyrt att låna.
Men visst harklar sig en och annan minister och mumlar om att det kan bli lite fel ibland och hrmf, vi ska se över regelsystemet. Nej, vänta, reglerna är bra, men vi ska inte alltid tillämpa så stelbent. Vi ska vara flexibla.
De fyrkantiga tjänstemännen följer plikttroget reglerna. Hey, apple! Knife!
Och trots jobblinjen är det förtvivlat ont om arbeten. Trots att den arbetslöse straffas på alla upptänkliga sätt och trots miljarder till en lukrativ jobbcoach-skojar-bransch. Jobben är för få i ett samhällsmaskineri som bara har plats för A-barnen. Alla andra rensas bort eller släpps inte in.
Trots bristen på jobb talas det om att höja pensionsåldern. Du vet, det ska löna sig att arbeta. Kanske lika bra, för pensionen har de lyckats blåsa oss på. Men vi sänkte i alla fall skatten. Och vi klamrar oss fast vid fötterna på de män och kvinnor som lärt oss att solidaritet, rättvisa och jämlikhet är begrepp som hör sagorna till.
Hey, apple! Knife!