På väg till jobbet lyssnar jag på morgonradion och dagens gäst, jag kommer inte ihåg vem, säger att systerskapet är överdrivet, eftersom det knappt finns ett broderskap. På vägen hem, samma dag, tar jag genvägen förbi en högstadieskola. Det är en liten gångväg, så pass glest befolkad att en grävling huserade där förra året. När jag rundar hörnet, precis vid början av gångvägen, ser jag killgänget på skoltrappan. Sju-åtta stycken. Dräller, gör inget speciellt, hänger bara. Mörka jackor hela bunten, kanske någon färgglad mössa.
.
Jag pausar musiken, som jag alltid gör. Höjer inte tempot i stegen, försöker gå normalt förbi men benen känns stela, otympliga, och jag måste aktivt tänka på att föra dem framåt: vänster, höger, vänster, höger. Jag undrar om det märks, om det syns på gångstilen att jag knappt känner mina ben.
.
När jag är förbi dem kollar jag bakåt, försiktigt. Killarna är inte äldre än tretton. Jag har jeans som är äldre. Jag har problem i livet som de inte ens har lärt sig att stava till men deras blotta existens i grupp har gjort mig rädd.
.
Jag känner mig fånig som lät hjärtat rusa så snabbt. Generad, till och med. Att jag fortfarande blir så rädd när jag går förbi killar i grupp. Rädd för att någon av dem ska skrika efter mig, för att de ska trigga varandra, kommentera något eller, ja, vad som helst. Något som alltid hände förut, när jag också var tretton.
.
Jag undrar om vuxna män blir nervösa eller rädda när de går förbi trettonåriga tjejer i grupp. Om de stressas av att behöva passera dem. Jag undrar om de slängs tillbaka till korridoren efter lektionens slut, till paniken av att en grupp tar upp hela utrymmet, att det inte finns någonstans att ta vägen förutom rakt igenom gruppen. Om de känner rädsla över att någon i gruppen ska säga något, säga ens namn flera gånger, inte snällt utan hetsande. Kanske slå lite på en, inte så att det gör ont men fortfarande, svingande händer mot ens kropp. Kanske ett nyp. Och det hånande tjoandet om man mot alla odds skulle våga säga ifrån.
.
Tänk om systerskapet hade erkänts och accepterats när jag växte upp. En överenskommelse om att alltid backa varandra, att i kör skrika ifrån när killgänget tog sig friheter, även om man inte ens känner varandra. Tänk vilken skillnad det hade gjort, att veta att det finns ett skyddsnät som fångar en, som tror på en och som blir en motpol till hoten i korridoren, på skoltrappan och i hemmet.
.
Varför är jag fortfarande så rädd för tonårskillar? Det hände aldrig mig något som inte hände alla andra tjejer jag känner. Inget utöver det vanliga, varken grövre eller mildare.
Kanske för att något grovt fortfarande skulle kunna hända mig. Även om jag kan göra fler armhävningar än dem och springa mycket fortare. Den vilar alltid över en, risken man tar av att bara vara ute. Oavsett om de är tretton, trettio eller äldre.
.
De skulle kunna omringa mig och göra mig så rädd att mina starka armar och snabba ben skulle sluta fungera, bli stumma. För var det inte precis det som drabbade oss tjejer i korridorerna – rädsla över att man står ensam mot flera? Rädsla över att de ska trigga varandra och backa upp varandra om de skulle bli ifrågasatta.
.
Visst finns det broderskap. Alla som förnekar det lever i blindo. Inom broderskapet rekryterar de varandra, håller varandra om ryggen och jag litar inte på en enda av dem, inte ens den klassiskt snälla i gänget, om hans kompisar skulle få för sig att på något sätt håna, kommentera eller göra illa mig. Så oavsett om jag blir starkast och snabbast i världen, har jag ingen chans mot ett upptriggat, enat killgäng – ett broderskap. Därför kan behovet av systerskapet inte understrykas nog. Inte minst för att ta tillbaka gatorna vi också har rätt till.