I timmar ligger jag och snurrar. Höger sida, vänster sida, höger igen, täcket av, täcket på, vänder på kudden, startar en podd men kan inte fokusera. Hjärnan går på högvarv och hjärtat slår snabbt och hårt. Jag har knappt några naglar kvar, de är snart helt i botten, men ändå river jag på varenda liten ojämnhet tills det gör ont.
Över helgen får jag feber, bara en lätt drabbning och den är över redan på söndagskvällen. Ansträngningsfeber, säger någon.
.
Kvällskänslorna, som jag till en början kallar dem, börjar redan på gymnasiet och jag går förbi hälsokostaffären för att hitta något, kanske ett litet superpiller av någon växt eller så, som kan lugna ner hjärnan och ta bort trycket över bröstet.
.
På universitetet får jag en kväll svårt att andas och är tvungen att gå ut ur lägenheten, bara ut och bara i väg, nu, på en gång. Jag vet inte hur jag tar mig dit men helt plötsligt är jag utanför sjukhuset men vågar inte gå in, vet inte vad jag ska säga, så jag ringer mamma i stället.
Det är min första panikångestattack och när jag upplever den tredje, bestämmer jag mig för att det är dags att göra något åt saken.
Jag bor i Norge och har slutat köra bil och åka stora båtar, flyg ska vi inte ens gå in på. Psykologen jag tillslut ringer, hittar jag på nätet och jag förstår inte riktigt hennes dialekt men på något sätt lyckas vi boka vi in en tid.
.
Hon heter Edle och på första träffen gråter jag redan i väntrummet. Hon ställer hela tiden rätt frågor, precis där det gör som ondast. När jag senare flyttar från Norge kör jag bil igen.
Över julen reser vi till Karibien, över breda och djupa Atlanten, i det största flygplanet jag någonsin befunnit mig i. Jag behöver nog en Gin & Tonic för att våga, men jag gör det.
.
För två träffar i månaden under tolv månader får Edle totalt trettio tusen norska kronor av mig.
Jag betalar henne för att jag kan, för att jag inte har särskilt stora utgifter och för att jag har ett heltidsjobb som gör det möjligt för mig att betala henne det.
.
Några år senare kan jag återigen inte somna och naglarna blöder. Men den här gången har jag bostads- och studielån och katten måste ha mat och timpriset för en privat psykolog är nästan dubbelt så dyrt som när jag gick hos Edle.
Så jag börjar tänka på folktandvården. Ett abonnemang, ibland så billigt som femtio kronor i månaden, och grunderna är täckta. Årliga kontroller, plackrensning, rådgivning, kanske någon lagning. Så fiffigt, ändå. Enkelt och utan administrativt krångel. Man känner sig omhändertagen, ja, nästan viktig.
.
När jag nu vill boka en terapitid behöver jag först ringa tidigt på morgonen, för att till att börja med få en tid att bli uppringd på. Sen försöker vi hitta en tid som passar, då jag ska träffa en läkare som först ska bedöma om jag verkligen mår dåligt eller inte.
Första bästa tiden är flera månader framåt och när jag tillslut sitter i det kala rummet kollar han inte ens på mig, läkaren. Han skriver något på datorn, ber mig fylla i ett formulär med en uppskattning från ett till tio hur jag upplever olika saker. Sen erbjuds jag fem träffar klockan nio på utspridda onsdagar, med en KBT-terapeut.
.
Hon ser snäll ut och jag vill förklara att jag har gått i terapi förut och jag har kommit långt men ibland mår jag fortfarande väldigt dåligt. Men vi hinner inte så långt för jag får bara träffa henne i trettio minuter och till nästa gång ska jag ha läst fyra olika böcker, men jag sitter ju i den där fåtöljen för att jag har så grov prestationsångest och jag inte riktigt kan sluta jobba på dagarna för jag tänker att jag blir bättre om jag bara jobbar mer, så när jag ska hinna läsa alla de här böckerna? Och hur mycket kostar de egentligen?
.
Sista träffen bemödar jag mig inte ens att gå på. Jag har inte läst en enda av de hittills tjugofem böckerna hon har tipsat mig om och vi pratar aldrig om hur jag mår eller varför jag mår som jag mår.
Tänk, att jag på trettio år aldrig har haft ett hål i tänderna men fyra panikångestattacker.
Är inte det skevt? Ett svajigt psyke måste väl ändå göra mer skada än plack? Varför har vi inte lika inarbetade, fungerande rutiner och kontroller av vårt psyke, som vi har med våra tänder?
.
En natt ligger jag och snurrar så länge att jag tillslut går upp ur sängen och sätter mig i soffan. Tittar ut på den nattysta gatan, bara stirrar en stund.
Det är klart att jag behöver ta tag i det här, ringa någon, boka en tid, betala trots att jag inte vet om jag har råd, eller kanske ge primärvården en till chans.
Men jag orkar inte ens städa lägenheten, fixa lampan i kylskåpet, boka en frisörtid eller noppa ögonbrynen. Hur ska jag då klara att gå den krångliga vägen att boka en terapitid? Eller måste jag få en löneförhöjning för att får möjlighet att börja må bra igen?