Kära Norrbotten. Det här är ingen genomarbetad och saklig utläggning. Det här är ett brev skrivet i ren affekt – ett kärleksrop rakt ut i din ljusa sommarnatt. Klockan är 23:14 och jag har precis kommit hem från en timmas biltur längs några av dina vägar. 95:an, E45:an, 523:an. Vägar jag färdats längs hundratals gånger utan att reflektera särskilt mycket, men som just den här kvällen fått mig att tappa både andan och förståndet.
.
Det har blivit nästan som en ritual. Varje gång jag kommer hem om somrarna så sätter jag mig i bilen, backar ut från gården och sätter fart mot solnedgången. Den leder mig alltid till toppen av Akkanålke – känd för många för sin tv-mast, men känd för mig som en plats där allt det fina med dig ryms i ett och samma ögonblick.
.
Kära Norrbotten. Kanske är det för att jag inte varit hemma på över sex månader och kanske är det för att du har fördelen att konkurrera med ett kallt, stressigt och påfrestande halvår i huvudstaden, men den här gången så bränner du mig mer än någonsin. Det bränns så mycket att jag vill skrika det rakt ut från Akkanålke: FATTAR DU HUR SJUKT FIN DU ÄR.
.
Dina milslånga skogar. Snälla, varma och förlåtande. Den gröna, trygga dörrmattan som alltid välkomnar en hem – utan att skälla eller fråga varför man dröjt så länge.
.
Sjöarna. I tusental, runt varje kurva, längs varje liten väg och nedanför varje berg. Hela du är som en krossad spegel för den alltid tända himlen att titta ner i. Förutom att du inte för med dig otur, utan bara ger oss abborrar, gäddor och ibland kanske ett iskallt nattbad i midnattssolen.
Luften. Det är skillnad på luft och luft. På samma sätt som en liter vätskeersättning innehåller mer än en vanlig liter vatten, så är du luftersättningen till all annan luft. Varje liter luft är två. Varje andetag fyra.
.
Du bränns överallt. I myrarna, myggorna, renarna och tallarna. I riset som snart ska bli lingon, på grusvägen där man aldrig får ett möte, förbi boningshusen som nu bara är någons sommarstuga.
.
- - - - - - - - - - -
Strax före midnatt i ljuset
från dagens sista solstrålar,
vill jag lägga det komplexa och
problematiska åt sidan för en stund.
- - - - - - - - - - -
.
Kära Norrbotten. När jag står där – 750 meter över havet – och tittar ut över dig så exploderar mitt hjärta. Om och om igen och det gör inte ens ont. Jag tappar det. Jag tappar allt. Fattningen, förståndet, hakan, andan. Hade jag haft på mig mina lägenhetsnycklar till min tvåa i Stockholm så hade jag tappat dem också – med mening – för att göra valet enkelt.
.
Jag vet att det finns anledningar till varför vi inte ses varje dag, till varför jag valt att bosätta mig åttiosex mil söderut och till varför jag en gång lämnade dig. Men just i dag, strax före midnatt i ljuset från dagens sista solstrålar, så vill jag lägga det komplexa och problematiska åt sidan för en stund och bara säga, skrika: Jag tycker om dig så himla mycket.