Det finns alltid något att fira och någonstans skålas det alltid i skumpa. Frågan är vem som skålar. Under många år har politiker och PR-konsulter satt heder och ära i att berätta för oss vanliga dödliga hur många miljarder som minsann investeras i Norrbotten. Nya industrier ska byggas, nya fabriker ska öppnas, tiotusentals jobb ska skapas, det finns något till alla, alla ska bli glada. Härliga tider och än bättre framtid.
På andra sidan baren är det längre till skratt. Samtidigt som riskkapitalet fortsätter att pumpa sina pengar till diverse projekt går välfärden sönder. Regionen har sparat miljarder på sjukvård de senaste åren. Nu skickar vi patienter kors och tvärs över Sverige för vanliga undersökningar och rena rutinoperationer. Det finns ingen personal, det finns inga pengar. I Piteå vill man lägga ner slutenvårdspsykiatrin. Den är visst svår att bemanna. Och då har vi inte ens börjat prata om den uppskalning av vården som behövs för att möta kraven i Nato.
På kommunnivå sparar man på rubbet och Piteå är inget undantag. Strömbackaskolan lägger ner populära och jobbsäkra utbildningar. Elevgrupper med stora hjälpbehov slås ihop. Lärare sägs upp. Förskolan ska spara tre miljoner bara under 2024. Antalet platser på äldreboenden dras ner. Och detta är bara i år. Fler nedskärningar är att vänta.
Samtidigt som man på ena sidan skumpaflaskan ser miljarderna rulla in ser många Piteåbor sin välfärd kollapsa. Från de styrande kommer diverse haranger på kommuniska och byråkratiska som ska förklara den ena sparåtgärden efter den andra. Nu kanske vi har många svenssons i Piteå som pratar kommuniska, men för en arbetarklassunge som undertecknad ser välfärden ut som en slaktplats. Sagda slaktplats står också i bjärt kontrast till det miljardparadis som vårt nya Eden tydligen ska föra med sig i form av grön energi och nya industrier.
Det är svårt att veta vad man ska tycka. Jag antar att det beror lite på vilken sida skumpaflaskan man för närvarande står. Själv kan jag väl inte låta bli att känna mig lite deppad över att den utveckling vi ser inte alls motsvarar de euforiska löften som flyger omkring. Och en sak vet jag, och det är att deppade samhällsmedborgare är dåliga nyheter för våra politiker. Det är också dåligt för tilltron till de löften som riskkapitalet viskar från den rikare sidan av baren.