Nytt undertak och jag spikar gammeldags, för hand. Först reglarna med lite grövre spik. Balanserar på en pall, armen domnar och svetten rinner. Då händer det, jag slinter till och dammar hammaren med full kraft rakt över tummen.
Smärtimpulsen kör över mig som ett snälltåg och jag skriker rakt ut. Tonårssonen skrattar rått och vore han inte så förbannat stor så ...
Nageln blir blå och det dunkar aj aj i ett dygn, men stoisk som jag är, haha, så uthärdar jag smärtan utan åthävor. Det där sista är väl inte riktigt sant. Jag beklagar mig ojande och någon, självklart en kvinna, säger "Ja ja, då skulle du prova föda barn".
Läser Haruki Murakamis "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" och någonstans skriver han "smärtan är oundviklig, men lidandet är valfritt". Det handlar om maratonlöpning, men det går utmärkt att överföra det till hammarslag på tummen. Smärta blir ett sätt att förhålla sig. Ungefär så här.
"Åh, vad det gör ont, nu klarar jag inte mer. Då är smärtan ett obestridligt faktum, men antagandet att man inte klarar mer är ett personligt avgörande".
Förmågan att klara smärta är oerhört individuell. Det är till och med vetenskapligt mätbart. När vi tror oss ha nått gränsen så finns det nästan alltid kvar någon procent. I idrottens värld är det ofta det som skiljer mästaren från en duktig atlet som aldrig vinner.
Själv är jag ingen som plågar mig i onödan. Varför skulle jag? Således dövar jag den dunkande tummen med en värktablett och ett par glas vin på fredagskvällen. Att sedan lyssna på Bo Kaspers nya platta är direkt välgörande. Jag glömmer smärtan och blir gåshudsberörd av den psalmistiska "Mitt rätta jag" och om jag hade levt i en trasslig relation så hade nog "Innan du går" fått mig att storgråta. Men det är en annan typ av smärta.
Jag gråter aldrig till filmer, men musik är min svaga punkt. Mm, jag har en gråtlista.
Och när jag ser Zlatans fantastiska show i matchen mot England så är glädjetårarna inte långt borta. Alla mål är snygga och skickligt utförda, men det fjärde är så spektakulärt att varken ord, skratt eller tårar räcker till. Det är bara what a fuck.
Kanske grät sverigedemokraten Erik Almqvist och den osympatiske Kent Ekeroth en helt annan typ av tårar. Zlatan är ju så osvensk. I Sverigedemokraternas föreställningsvärld kommer aldrig människor som Zlatan att räknas som riktiga svenskar.
Att de två herrarna visat sina rätta jag i den publicerade videon är självfallet graverande, men för den som har kunskap om vad Sverigedemokraterna faktiskt tycker och tänker under den till synes polerade ytan är det knappast någon överraskning. Det spelar ingen roll hur mycket ytan skrubbas och hur många ord som lindas runt det faktum att partiets enda kärnfråga är att spela ut vi mot dom.
"Dom där" som är roten till allt ont. "Dom där" som inte är riktiga svenskar. Sverigedemokraterna tror att de företräder "svenskarna", men en absolut majoritet av alla svenskar vill på intet sätt förknippas med Sverigedemokraterna och deras fyrkantiga människosyn. En absolut majoritet av alla svenskar är inte rasister.
Men den som stödjer Sverigedemokraternas vi mot dom-tänk är per definition rasist.