”För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit STUDE-EN-TEEEEN…”
I dag är det den fjortonde juni och idag kommer hela stan att fyllas med lastbilsflak, fulla av vinglande och sjungande ungdomar, och en av dem kommer vara jag.
Studenten har för mig varit något jag sett andra göra och hört andra prata om, men som jag själv aldrig riktigt har förstått att jag också kommer vara med om. Skolan har alltid varit en så stor och naturlig del av mitt liv, att tanken på att lämna den har alltid känts långt borta. När jag skriver detta är det bara några dagar kvar, och det känns mer overkligt än någonsin.
När jag fick höra att jag skulle ha krönika på studentdagen började jag genast fundera på vad jag skulle skriva om. Jag letade febrilt på internet efter andra krönikor, blogginlägg och artiklar för att få inspiration. Allt jag hade förberett inför studenten gjordes med största precision för att det skulle bli perfekt – så självklart måste även krönikan vara det.
Men om det är något jag har tagit med mig från alla texter jag hittat om studenten så är det att det enda man kan vara säker på att det inte alls kommer bli perfekt. För någon började det spöregna när deras klass skulle springa ut, någon spillde champagne på sin klänning och någon annan fick hemska skavsår av klackskorna. Studenten är en dag som bara händer en gång i livet, och därför är det förståeligt att man vill att man vill göra det absolut bästa man kan av den.
Men eftersom det bara sker en gång, borde vi inte istället försöka njuta så mycket vi bara kan av dagen istället för att oroa oss över småsaker?
Jag har lagt ner mer pengar än någonsin inför min student och jag vet att det är likadant för många av mina vänner. Och det är inte så ovanligt, men det jag (och säkert många av er också) måste komma ihåg är att det inte kommer spela någon roll om håret inte blev helt perfekt, om man fick en brun-utan-sol-fläck på handleden eller om skjortan var lite skrynklig. Om flera år, när jag ser tillbaka på dagen vi blev klara med skolan, är det inte vad jag kommer minnas. Jag kommer minnas hur det var att ta avsked från klassen, hur kul det var att åka flak och vilka som kom på min studentmottagning.
Så ja, studenten sker bara en gång i livet och det känns overkligt att det är jag som kommer få vara med om det den här gången. Därför tänker jag släppa alla tankar på perfektion och bara njuta av den dagen som jag längtat efter i så många år. Jag hoppas att ni som också går ut skolan idag gör detsamma.