Norrland, detta magiska rike bebott av soldater som varje höst rustat upp för månader av krig mot kyla, snöstorm och svettiga morgonar med snöskottning och vinterkläder tunga som vilka gymhantlar som helst. Jag tror inte att barnen gör snöänglar när de ligger ner och viftar med sina armar och ben, de har nog helt enkelt tyngts ner av sina overaller och kan inte ta sig upp.
Nu letar sig det gröna gräset fram under fjolårets, cykeldäcken pumpas och soldaterna smakar segerns sötma i form av glassförsäljningen som pågår i varje affär.
Utan att vara superpeppade över vårterminens nationella prov och dylikt har ändå de flesta ett leende på läpparna. Solen lyser på ansiktena, flickorna rakar bort vinterpälsen från benen och snart släpps korna ut på grönbete från sina bås likt eleverna från skolan. Jag har märkt att det inte bara är eleverna som räknar ner mot skolavslutningen, utan de som faktiskt har bäst koll på hur många dar som är kvar är våra kära lärare. Hoppet har tänts i deras ögon, för inom en rimlig framtid väntar en hel sommar utan elever. När lektionerna är över på fredagseftermiddagen och ännu en vecka är till ända är det party i arbetsrummen och veckans blad i almanackan rivs ut i en högtidlig ceremoni.
Tillsammans ska vi sjunga ”sköna maj välkommen” med klara röster, och tillsammans ska vi flyga fram mot sommaren på björkdoftande vårvindar. Med varje knopp på träden lägger vi bort en snöspade och när utrustningen så småningom försvunnit kommer Norrlands krigare att andas ut.
Jag inser att jag kanske tar ut segern i förskott, för detta är ju trots allt Norrland, och vi ska nog inte korka upp champagnen förrän i slutat av maj ungefär, men jag har en känsla av att våren äntligen är här.