Ställt utom all tvivel, något är galet. Bortsett från en magerlagd budget är hemska januari inte alls sig lik. Solen skiner från en ljusblå himmel, det tunna snötäcket glimmar som vore det glaserat och det är sex grader. Varmt! Ute! Inte inne. Annars vore det mer normalt, nu när elen är så dyr att hårt drabbade tycks överväga att slå av elementen och elda upp köksmöblerna för att frysa elräkningen.
I norr har vi genom åren blivit väl bekanta med vinterveckor då vattenledningar och bilar frusit sönder och elräkningen stuckit rätt upp i skyn, utan att en enda krona utgått från pappa staten. Det har liksom varit normalläge. Inget att rapportera om i tidningar, radio och tv. Inga hemmahosreportage hos någon stackars sate som fått tredubblad faktura från energibolaget och absolut ingen politiker har ens tänkt tanken om statligt ekonomiskt stöd till drabbade.
Den här gången kom inte skriet från vildmarken utan från syd-och mellansvenskar som drabbats av kollektiv elchock. Och det var ju bra. Deras rop och skrammel uppfattas lättare av politiker som lider av selektiv lyhördhet och dövhet. Särskilt valår. Nu faller också manna över norr. Till och med i övermått, enligt kritiker. Det kan vi leva med. Ingen risk att vi blir bortskämda.
Själv är jag lyckligt lottad på så sätt att mitt hus varken värms med el eller med gas som någon rädd diktator hotar att strypa om han inte får som han vill, utan med varmvatten från pappersbruket. Magkänslan säger mig att politiker kommer att slåss om att vara först med förslag om rundhänta bidrag till dem som kastar ut direktverkande el och satsar på fjärrvärme, jord- eller bergvärme, solpaneler och kanske en liten privat reaktor. Nu när kärnkraften blivit grön.
Som sagt. Något är galet. Denna varma januari är förstås ingenting att glädjas över. Ett tecken på att planeten på allvar tröttnat och tänker göra sig av med människan. Men jag kan inte låta bli. Visst är det skönt, säger jag trotsigt, till en mötande på hundpromenaden. Nej, säger den mötande, obehagligt är vad det är och jag känner mig klimatdum och lättsinnig. Men ändå. Litet kan man väl få glädjas åt det goda med det onda.
Hemkommen blir jag uppvaktad av julrosen vid farstutrappan. Den har skakat av sig snön och visar upp tretton knubbiga knoppar färdiga att slå ut. Fantastiskt. Kan den så kan väl jag. Tro på framtiden.