Sommaren 2010 fick ett bittert slut, ja, i alla fall för mig som hittade mina absoluta favoritskor (de rosa högklackade) sönderbitna i hallen en söndagsmorgon.
Jag hade haft på dem på grannarnas årliga surströmmingsfest, kommit hem lite trött på natten och helt sonika parkerat dem i hallen och gått och lagt mig.
"Mmm, två mumsiga ben" tänkte hundvalpen och började genast skala av skinnet från ena klacken med sina sylvassa tänder. Detta pysslade han på med hela natten, så den här sommaren finns inga skor längre (eller rättare sagt det finns EN sko, men det hjälper ju inte så mycket när kompisen saknas).
Hundvalpen har numera blivit en ettårig jack russel terrier och jo, vi har behållit honom trots fadäsen, men han var väldigt billig ett tag. "Äta upp mattes rosa skor, så gör man ju bara inte!"
Med skorna ett minne blott, och älskade rosa moppen och rosa datorn också trasiga så måste jag brutalt erkänna att jag faktiskt känner mig lite bitter.
Och är man bitter och lite småsur i grunden kan minsta lilla grej få stora proportioner. Får ett utbrott en kväll när dagens två avsnitt av favoritsåpan "Hem till gården" inte spelats in på boxen under dagen. Barnen flyr in på sina rum och maken flyr ut med hunden. En arg terrier-mamma är inte att leka med. Och jo, man kan faktiskt se avsnitten på datorn också, men jag vill ju se på teeeeeve! Det är väl det minsta man kan begära?
Nu när moppen inte funkar måste jag cykla till jobbet i tråkiga träningskläder och träningsskor helt utan glamour. Pustar och stånkar i värmen och får alltid ge upp cyklandet i den oändliga "mördarbacken" upp mot Storfors.
Går där i backen istället (stånkande) när plötsligt en hel grupp fotbollsungdomar med lätta ben kommer springande uppför.
"Oj, oj här måste det se ut som att jag stannat av en anledning". Rycker genast upp mobiltelefonen ur väskan och börjar prata för mig själv:
"Nej, men oj! Det är inget problem att du ringer, jag stannar bara till här och pratar lite ... bla, bla, bla, men vad kuuul då måste vi seees snart" samtidigt som jag håller blicken fäst i fjärran och inte alls är irriterad över att bli omsprungen. Jag går ju bara här och pratar lite med en kompis i solskenet ..."Bla, bla, bla ..."
Väl hemma igen försöker jag återigen se ett avsnitt av "Hem till gården" - men ingen inspelning ...
"Räkna till tio nu Laila, kanske skulle man helt enkelt ta en promenad med hunden för att lugna ner sig?"
För visst, man kan ju få känna sig lite småsur ibland (men nu har tiden minst överstigit tre veckor) och sedan tidigare har jag kommit överens med mig själv om att det är en tredagarsgräns som gäller. Sedan måste man helt enkelt ta reda på vad som felar på allvar. Man måste tänka på sin omgivning!
När det gäller tv-boxern är det en baggis att lösa problemet! Maken ringer efter en servicetekniker och det visar sig vara ett av parabolhuvudena som har gått sönder. Det blir utbytt och sedan går alla program att tittas på och spelas in igen. Lovely!
Nu ska bara moppen och datorn lagas och nya rosa skor införskaffas.
Tror nog att jag helt enkelt beger mig ut på stan och börjar spana efter nya direkt!
Kanske hunden är sugen på att tugga i sig de fula, svettiga träningsskorna?