Julen firar vi till minne av Jesus födelse. Det är det inte alla som har kläm på. En annan är som ett levande jullexikon. Kammade hem nästan full pott på en sådan där “Vad-vet-du-om-quiz” Ett nytt ord för frågesport, som om inte det gamla var svårt nog. Sitter fast i det där quizarna och testerna. En gång fick jag beröm av Mensa. “Problemlösning tycks vara din grej”, stod det i betyget. Det lever jag på än. Kommer aldrig att göra om testet. Man ska sluta när man är på topp.
Som sagt, alla kan inte sin Jesus. De flesta klarar sig hyfsat ändå, men ibland går det illa. En asylsökande från Afghanistan fick avslag av Migrationsverket eftersom han påstod att han funnit Jesus sedan han läst Gamla testamentet. Där står ingenting om Jesus. Ljug, alltså om den där konverteringen från islam till kristendom, sa Migrationsverket och avslog. Låter helt horribelt, nog måste det väl ha funnits mer än så bakom avslaget.
Långt ifrån alla svensksvenskar vet särskilt mycket om Jesus. Inget ämne som avhandlas i varje hem och hus. En liten gosse, låt oss säga en liten gosse i Luleå, hade vid hemmets härd aldrig hört talas om mannen från Nasaret. På något sätt (förskolan?) kom han ändå i kontakt med julens budskap och hemkommen ställde han den här frågan till en förvånad fader:
“Pappa, var Jesus en häst?”
“En häst, varför tror du det?” svarade fadern och kände sig litet ställd.
“Ja, men han föddes ju i ett stall”, sade gossen och fadern log lättad. Här fanns ändå en viss logik.
Tomten är mer allmänt bekant. Han som kommer med alla paket som i dagarna ska bytas ut till något annat. Såvida det inte var årets julklapp, något återanvänt, då lär det inte gå att byta annat än med grannen.
Om tron på Jesus svajar så är det än värre med tomten. I tomtefallet blir barnen indoktrinerade från födsel. Skräckslagna sliter de åt sig julklapparna eller skickar mamma som ombud. Ända tills den jul barnet börjar misstänka att allt bara är teater. Så här kan det låta.
“Tomten hade lösskägg”, sa sexåringen mitt i juldagsgröten. Fyraåringen tittade eftertänksamt på storasyster, men sa ingenting. Storasyster var, och är, hennes idol, förebild och auktoritet. Var det så? Hade tomten verkligen lösskägg och i så fall varför?
Farmor trodde att tomten, möjligen genom vårdslöst handhavande av rakapparaten, råkat kalhugga sig i ansiktet. Den förklaringen fick ingen respons.
“Tomten HADE lösskägg”, upprepade sexåringen. För det hade hon minsann sett.
Ja visst, var det så. Tomten hade lösskägg. Vit bomullsvadd. Det var vi ju alla inblandade tvingade att erkänna. För oss själva. Inombords där allt ljug och påhitt och hemlighetsmakeri trängs med samvetet som precis som kroppen i övrigt är ganska rymligt. Och vaddskägget satt inte bra. Det glipade här och där och avslöjade bitar av ett icke helt obekant ansikte. Men det man inte förväntar sig se, ser man inte. Det har jag lärt mig av Agatha Christie. Du kan på promenad i storstan snubbla över grannen utan att se honom eller henne, för hon eller han ska inte vara i storstan, hon eller han ska vara hemma på gatan. Blir du ombedd att titta på trollkarlens högra hand, har du noll koll på den vänstra. Illusionsnummer som även politiker behärskar.
Nå, skägget var dåligt förankrat, men bättre det än att limma fast luddet med superlim. Då får man vara tomte resten av livet eller genomgå en ansiktsoperation. Som den där mannen gjort och sedan ringde Giftcentralen för att bli avskäggad. Om det har jag skrivit förr, jag vet, men om ni läste det så har ni i alla fall glömt det och hur som helst bör det upprepas i avskräckande syfte.
God fortsättning!