Så var den här. Påsken. Jesus dog och återuppstod – och norrbottningarna kavlade ännu en gång upp ärmarna på skoteroverallerna för att hugga tag i årets favorithögtid. Nu ska det skapas snösoffor i varje solgrop, ombonas runt varje litet vattendrag i hela Norrbotten. Vårens första fräknar föds i reflektioner från den aprilgnistrande snön. Det stökas upp pimpelgrejer och bedrivs samkväm med andra som också äger skotrar. Den eviga kokkaffepannan lyfts på och av elden i omgångar hela dagen. En tvåtusenårig tradition fortsätter. The circle of life.
.
Påsken är ju, som Piteå-Tidningens läsarkrets givetvis vet, helig här uppe. Jag tänker ofta på mitt livs värsta påsk. Det var 2013 och jag pluggade på Umeå universitet. Jag minns att det var en trasslig påsk, rent datummässigt – något som vår kursledare valde att inte ta minsta hänsyn till när hon planerade in lektioner på skärtorsdagen och därefter en enorm tenta på måndagen.
Jag minns hur jag såg berget av böcker som skulle lusläsas, misstroget kollade busstider och därefter snabbt la pusslet: Det skulle inte vara någon idé för mig att åka hem. För första gången i mitt liv fick jag ställa in påsken.
.
Visserligen hade påsken 2013 en hög ribba av tidigare upplevda påskar att tampas mot, men ett större magplask till högtidsfirande har jag nog aldrig varit med om. Jag tillbringade tre dagar i ett dammigt universitetsbibliotek med tjock kurslitteratur om kultur, media och samhälle. Mellan kollegieblock och överstrykningspennor scrollade jag genom ett Instagramflöde fullt av snögrottor och rykande kokkaffekoppar. Solglasögonselfies från renskinn – varenda en. Utom mig.
.
På själva påskaftonen, när resten av min familj samlades i stugan och plågade redan rosiga kinder med kaminvärme och huttar, då satt jag i en studentlägenhet öst på stan och åt sill ur burk med en kille som hette Johan och pluggade till arkitekt.
Jag kände honom inte så bra och det enda vi hade gemensamt var att han var kompis med min kompis Jenny och att han – förutom jag – var den enda andra levande personen kvar i stan över påsk. Inget ont om Johan; det var inga större fel på honom. Men när man är van vid Påsken I Norrbotten™, då var det svårt att blåsas av stolen av studentversionen.
.
Den här påsken firar jag hemma i Arvidsjaur tillsammans med min familj och en massa andra skoterfolk som jag också tycker om. Det blir den sista som utflugen norrbottning, för som jag basunerade ut i min förra krönika: Nu är det dags även för mig att lämna mänskobyn och flytta hem igen.
Fem år i Stockholm räckte för att det skulle landa i mig. Livet levs bäst i landets övre halva. På samma sätt som det räckte med en endaste påsk öst på stan med arkitekt-Johan för att det skulle landa i mig. Påsken firar man bäst i Arvidsjaur.