MÄNNEN SOM SLÅR
Under adventsveckorna har jag, men framför allt mina kollegor Laila Bäckström och Emma Garpebring, läst åtal och rättegångsskildringar som kryper in under skinnet. Vi har tagit del av desperata sms från utsatta kvinnor. Historier om barn som far illa. Vi har läst om höjda knivar och yxor. Om män som hotar, trakasserar och slår.
Under 2020 konstaterades 17 fall av dödligt våld där offer och förövare hade en parrelation. Många fler far oändligt illa. Inte enbart kvinnorna.
Utan även deras anhöriga, deras vänner.
Deras barn.
Det är ett stort samhällsproblem.
Men framför allt kostar det ett enormt lidande.
I en rad publiceringar har vi valt att belysa ämnet mäns hot och våld mot kvinnor.
Hotet och våldet som sker här.
I Piteå, Älvsbyn, Arvidsjaur och Arjeplog.
En av männen vi skriver om har systematiskt misshandlat i drygt tio år. Om och om igen upprepas historien, där olika kvinnor blir utsatta.
Han är dömd för grov kvinnofridskränkning flera gånger.
När vi skildrar sådant undrar läsare varför vi inte publicerar namnet på en sådan man. I förebyggande syfte, som upplysning och kanske varning.
En anledning till att jag avstår handlar om hänsyn till kvinnorna och till eventuella barn. Jag kan inte försvara att utsätta personer som redan lider för ännu mer lidande. Omtanken till dem går först.
Med anledning av artikelserien pratar jag med en person som jobbar ideellt med att hjälpa utsatta kvinnor i Piteå.
Hon berättar om flera kvinnor som lever med skyddad identitet.
En av dem blir hittad av gärningsmannens släkting och får fly i panik. När hon bad om hjälp bodde hon i bilen med sina barn.
De frös.
Jag får också höra om kvinnor som blivit utsatta för psykiskt och fysiskt våld av män i Piteå, men som fått ta sina barn och flytta långt härifrån. Om orättvisan i att det är kvinnorna och barnen som måste lämna sina hem, sina vänner och sina familjer.
Hon berättar om nekade kontaktförbud, om ångest, utmattningssyndrom och PTSD.
Om kvinnor som inte vågar släppa ut sina barn i lekparken. Om kvinnor som för alltid kommer att vara rädda. Som bär på ångesten över vad barnen fått se och höra. Som är livrädda för myndigheter, för att de ska förlora barnen.
Jag skulle kunna fortsätta.
Men jag slutar där, för risken är att du inte orkar fortsätta läsa.
Jag hoppas att jag uppnått mitt syfte. Att den här texten känns.
För vi måste känna. Vi måste bry oss. Och framför allt måste vi lägga oss i. Ringa polis och socialtjänst.
Det är vårt ansvar som samhällsmedborgare. Att se efter varandra.
Speciellt när det är barn inblandade.