Sommaren står för dörren och pandemin ebbar ut? Nej, det sista stämmer inte. Norrbotten är nu en av de regioner med värst smittspridning i hela världen. Men nog känns krisläget allt mer avlägset, gör det inte det? Trots kaosrubrikerna anar nog många slutet på den kris som hållit oss gisslan i drygt ett år. I vardagens pauser funderar jag på livet efter pandemin.
Det är inte utan att det känns lite ovant att tänka på att återgå till normalläget. Vad är ens normalt längre? Det lär nog krävas lite övning för att omfamna världen såsom den var innan pandemin. Kramar, handskakningar, trängsel. I distansens era känns närhet främmande. Nästan genant. I ett år har vi värnat avstånd som något livsnödvändigt och som en skyldighet mot oss själva och andra. Jag vet inte längre om jag vill kramas. Det finns en tomhetskänsla som blivit vardag, ett tillstånd av distanserad kyla som slagit rot och blivit norm. Själva tanken på närhet till andra känns obekväm. Nej, jag vet inte om jag vill kramas mer.
Kanske en viss ödslighet bitit sig fast under året som gått. Öde platser, öde städer. Tomma gator och butiker. Ensamma stolar vid övertejpade bord. Allt har blivit försiktigt och skört, överallt hörs frånvarons eko. Kanske kan man umgås men det är lättare att låta bli. Den som sover syndar inte, våra hem har blivit både fängelse och borg. Det är svårare att prata numera, svårare att nå fram. Natt som dag dunkar rubriker och rapporter som pulsslag över krisen. Sjuka per dag. Döda per dag. Kurvor och platåer, presskonferenser med frågor utan svar. Och i världen tornar de miljoner upp sig som är resultatet av vår opassande närhet. De döda är frukten av vår oförmåga, vårt dåliga samvete för att ha misslyckats i vår uppgift att sitta stilla i vår ensamhet.
Pandemin är ännu inte över men den kommer att ebba ut. Många ska starta upp livet igen. Umgås, kramas, gå ut. Sitta samman, språkas vid. Vi ska dejta och dricka och resa. Kramas. Sommaren kan nog hjälpa till. Hormonerna rår vi inte på och d-vitamin brukar ge effekt. Kanske tjänar värmen som en metafor för dem som hoppas på att livet ska komma åter? Jag hoppas det. Jag hoppas att sommaren ska tina upp det inom oss som blivit kallt. Dessvärre visar helgens prognosen på snö. Det är deppigt både som metafor och realitet. Men kanske är det den sista sträckan innan mål, det sista steget innan krönet? Från Treriksröset rapporterar man trots allt att sommaren har anlänt.