Studenterna sitter på rad, ett ansikte per ruta. Tillsammans bildar vi ett symmetriskt människokollage. En färgad ram runt mitt namn berättar att det är jag som pratar. Jag jobbar deltid som lärare på LTU, dagens ämne är epistemologi. Handuppräckningar syns som symbol till höger, eventuella frågor ställs i chatten eller får vänta till sedan. Jag sitter hemma vid min bokhylla. Studenterna sitter på Ankars eller på stan. Eller på stranden. Eller i stugan. Eller ute i gräset. Det är inte så noga, så länge bandbredden lirar och nätverket håller. Några timmar senare försvinner vi ur rummet, uppkopplingen bryts. Klassrummet kollapsar, imploderar till en passiv punkt i cyberspace. Föreläsningen är över.
Jag ringer min vän, han bor i Göteborg. Där skiner solen, han är visst bakis. "I kväll tar vi ett spel, vi ses in game". På Messenger handleder jag studentuppsatser. Jag för ett djupt samtal med en kompis jag inte träffat på länge. Såg hans nya låt i hans Instagram story. Den är bra men inte klar. Han skickar en snutt på Messenger. Jag varvar den med White Stripes på Spotify. I chatten snackar vi om livet. Jag ligger i sängen, han dricker öl hemma hos sig. Jag vet inte ens var han bor. Det är ett bra samtal.
I coronatider gör man vad man kan. Undervisningen sker på distans, jag jobbar på avstånd så mycket jag kan. Lösningar finns, inget behöver utvecklas. Vi har använt tekniken i åratal. Jag pratade med farmor via Facetime innan hon dog. Hon låg på sjukhus, jag åt superb kebab i en möglig lägenhet på fransk-schweiziska gränsen. Från Piteå håller jag kontakt med mina vänner i Polen, Ukraina, Pakistan, Tanzania. Det är svårt med jobb, viruset är överallt. Vi är instängda på olika sätt. De i karantän, jag i mig själv. Här sitter vi och pratar. Utsträckt vänskap, Piteå – Karachi.
Pandemin har accelererat den digitala kommunikationen. När vi inte kan ses får vi ändra strategi. Barnbarn pratar med morfar och farfar, mormor och farmor. De kramas genom skärmen. Möten sker digitalt, vänskaper odlas online. Världen har förändrats. Detta är framtiden. Framtiden är här.
Nu är det upp till oss att lära oss att kommunicera på nytt. Sociala medier och internetkultur har odlat ett klimat där snabba åsikter och hatfulla utspel är vardag. En sådan värld kommer att bli kall. Vi måste lära oss att bygga meningsfulla relationer online. Det är nya tider, men våra behov är desamma. Håller uppkopplingen för en framtid tillsammans?