I veckan meddelade Lindbäcks att de säger upp en betydande andel av företagets drygt 500 anställda. Jag plockar upp min telefon och ringer en vän. Vi växte upp tillsammans men det är längesen vi sågs. Coronan kom och på den vägen är det. Nu ringer jag för att fråga om han förlorar sitt jobb. Min vän tror sig sitta säkert för stunden. Det känns bra. Tragedin drabbar någon annan, jag känner mig lättad. Det är märkligt det där, och inte så smickrande. Man tar hand om sina egna och glömmer de andra.
Lågkonjunktur står på schemat och kärva tider knackar på dörren. Nu är det Lindbäcks men fler kommer att följa. Samtidigt som kostnaderna rusar kommer folk att förlora sina jobb. Jag är i grunden optimist men det är svårt för stunden. Allting blöder i lågkonjunkturer. Börserna rasar och våra besparingar och pensioner med dem. Hus- och lägenhetspriser går ner och våra prylar minskar i värde när köpviljan viker. Samtidigt blir allt dyrare när inflationen fortsätter att stiga, 9,7 procent i september. Inte ens guldet går bra.
Ironiskt nog är det fortfarande lån som är den bästa tillgångsklassen i dessa inflationstider. När pengarnas värde minskar är det trevligare om det är bankens pengar det drabbar. Förlorar man sitt jobb blir det däremot svårt att betala räntan. Det sägs att det är i dåliga tider man gör bra affärer. Det gäller dock inte dem som inte har råd. De fattiga blir fattigare när de rikare köper deras saker på rea. De rika letar klipp, de fattiga jobb.
Lågkonjunkturernas tragedier slår ofta hårdast där det inte syns. De flesta går till jobbet för lönen men vårt arbete fyller också andra funktioner. Vi får ett syfte, vardagen blir mer meningsfull, vi träffar människor och tar oss ut. Ökad arbetslöshet och sämre ekonomi får alltid destruktiva följder. Ensamheten ökar. Det gör också missbruk, psykisk ohälsa, våldsbrott, kvinnomisshandel och självmord. Bakom lykta dörrar trivs misären som bäst.
Allt är dock inte kört och en strid är inte förlorad förrän man ger upp. De flesta som förlorar sina jobb klarar sig bra. Att sluta på ett jobb är början på något nytt, men vägen framåt är ofta kantad av tvivel och kamp. Jag ringer min vän för att höra hur han mår. Han mår bra och den här gången drabbar tragedin någon annan. Kanske någon du känner? Tveka då inte att plocka upp telefonen. Ring en vän i lågkonjunkturen. Det kan betyda mer än ni tror. Tro mig, jag vet.