Hon är trött. Sedan protesterna bröt ut i Belarus har hon jobbat non stop. Hon tillhör en ung och välutbildad generation som sett sin ungdom domineras men inte definieras av diktaturen. Internet och ekonomiska privilegier har öppnat horisonten mot Europas liberala demokratier, sociala medier har brutit regimens järnridå. Nu gör denna generation gemensam sak med hundratusentals medborgare som vill se den sovjetsprungne presidenten Lukasjenko berövas sin makt. Tiotusentals har fängslats.
– Lukasjenko har tappat greppet. Det är som att diskutera med en galning som har makten att mörda dig, säger min vän.
När internet släcktes ner efter valet och regimens statsmedia lade locket på jobbade hon som journalist för att få ut information om händelseutvecklingen. Nu arbetar hon tillsammans med olika människorättsorganisationer för att sammanställa rapporter om tortyr av demonstranter.
– Vissa har våldtagits så illa att deras organ runnit ut ur kroppen. Folk blir mördade och torterade. Det är illa.
Uppgifterna stöds av annan medierapportering där medborgare vittnar om hur de blivit misshandlade, torterade och våldtagna med batonger av Lukasjenkos Omon-styrkor. Ljudfiler med skriken från regimens fängelser har spelats in och publicerats online. Även på gatorna har våldsamheterna flera gånger eskalerat och människor rapporteras ha dödats efter att träffats av polisens kulor.
– Det är inte vanliga gummikulor. Gummit är utblandat med metal. Vid träff kan effekten liknas vid vanlig militärammunition, säger min vän.
Från sjukhusen vittnar foton och journaler om allvarliga skador från batonger, kulor och sexuellt våld. Lukasjenko tänker inte stiga ner frivilligt och nu rustar militären. Under söndagen flankerades hundratusentals demonstranter av maskerade soldater med automatvapen. I skuggorna väntar säkerhetspolisen KGB. Lukasjenkos budskap har ljudit: ordningen ska återställas.
Hon är inte densamma, min vän. Humorn, det tjuvroliga, det ironiska i hennes röst, allt är borta. Det finns bara trötthet kvar. Hon frågar hur jag mår. Vad ska jag säga? Ska jag berätta om det svåra i att hitta fasta mediejobb? Om det jobbiga med att skriva masteruppsats? Om sommarens risiga väder? "Hur mår du?", frågar jag.
– Jag är så trött. Så trött. Men det här är vår enda chans. Det är nu eller aldrig.
Min vän bor i Belarus, en timme och 37 minuters flygtid från Stockholm.