Jag är i slutskedet av min första förlossning. Det är skiftbyte när jag är 10 cm öppen och jag längtar efter guidning och stöd. Men det finns ingen barnmorska att tillgå får jag höra när jag frågar undersköterskan om hjälp. Det är den längsta timmen jag upplevt. Jag känner mig övergiven och frustrerad. I den bästa av världar önskar jag att stöd ska finnas när det efterfrågas. Jag önskar den världen blir vår verklighet.
Barnmorskan som sticker mig i armen är inne på fjärde försöket när hon åter igen ursäktar sig över att hon inte lyckas för att hon darrar för mycket på handen. Jag hör henne prata med sin kollega och frågar om hon kan göra ett försök istället, för hon har inte haft utrymme att äta sin lunch trots att klockan är sent på eftermiddagen. I den bästa av världar önskar jag förutsättningar där vårdpersonal ska ha möjlighet att ta hand om sig själva, så dom har kraft att ta hand om oss som behöver deras hjälp. För allas säkerhet behöver den världen bli vår verklighet.
När jag väntar mitt andra barn snöar det 80 cm inom ett dygn. Jag funderar på skoter som alternativt färdmedel till Sunderbyn då vi med bilen inte ens kan ta oss ut från gatan. Jag drömmer om att förlossningen i Piteå har återuppstått. Och känner samtidigt tacksamhet över att inte bo längre bort än vad Sunderbyn är från vår stad. I den bästa av världar hade det funnits ett alternativ och en möjlighet att föda med stöd i varje stad. Jag önskar den världen blir vår verklighet.
Jag läser om blivande föräldrar som inte är välkomna in på förlossningen, för att utrymme inte finns och personalen inte kan hantera fler. Trots att dessa människor inte är jag så känner jag så starkt med dom. Det är en situation som bara vid tanken får hjärtat att klappa hårt i bröstet och paniken ångandes i sinnet. Långt ifrån en miljö som främjar födsel. Jag är tacksam över bemötandet och utrymmet mina förlossningar fått i Sunderbyn, trots att brister lyser igenom i sömmarna. Sömmar som behöver och längtar efter att förstärkas.