Vips, vops är jag galen i hudvård. Jag gör hudtester och köper superprodukter som ska ge mig fantastisk hy och varje morgon och kväll utövar jag min nya rutin, som växer för varje månad. Rengöring, toner, syra (ja, syra!), serum, booster, fuktgivande mask och till sist fuktkräm. Snart börjar jag nog med ögonkräm också, kanske inte för att jag behöver det, men för att det känns bra.
.
När jag skriver de första meningarna hejdar jag en impuls om att ursäkta min nya besatthet. Jag vill lägga till att jag även är intresserad av litteratur, att jag kan göra semantiska analyser och att jag är mycket väl medveten om att industrin är full av bluff och båg, som ska få mig att vilja konsumera mer.
.
Men jag raderar stycket och börjar om. För det ligger något i min impuls att först vilja ursäkta alla krämer och intresset av dem. Det är samma impuls som när jag pratar om hudvård på jobbet, med andra kvinnor som är lika intresserade, och vi tvärt byter ämne när en man kommer in i rummet. Hudvård, det känns inte särskilt djupt, även om vissa av syrorna tränger längre in än någonting annat. Det känns istället ... osmart. Och framför allt helt ointressant för mannen som kliver in, trots att en av sakerna vi har gemensamt är just hud.
.
Kanske är det för att jag vet att hudvård, eller smink, hår och yta rent allmänt, är ett feminint klassat ämne och därför har låg samhällsstatus. Det tycks vara fjantigt och utan tyngd. Det är ingen hemlighet och ni vet att jag har rätt. Hade intresset haft högre status (som nästan valfri sport) hade ingen skrattat, eller förstått, när män skämtar om att de inte kan något om smink: ”Öh, rouge, det är vad man har på ögonen eller hur, höhö”. Men publiken skrattar alltid.
.
Eller så är det för att jag på något plan förstår varför min besatthet av hyn har dykt upp just nu. När det blåser i andra delar av livet går jag till det som går att kontrollera. Huden, utseendet, är formbart. Det går att ta på och ha makt över, eller åtminstone försöka.
.
Vi är förmodligen många, oavsett kön, som försöker hitta en trygg punkt när allt annat känns osäkert. Det är så enkelt att gå till utseendet för mig och många andra kvinnor. Det finns ju så många grepp vi kan ta till för att försöka kontrollera hur vi ser ut. Hyn, kroppen, färga ögonbryn, förlänga ögonfransar, naglar, botox, operationer. Allt är en business.
Jag säger inte att män inte gör eller kan göra alla dessa saker, för de kan de ju. Men det finns en orsak till varför det är så många kvinnor som förlänger ögonfransarna eller köper hudvårdsprodukter för halva lönen, medan så få män gör det. Det är ju en av kvinnans viktigaste uppdrag på jorden, att vara behaglig att titta på.
.
Samtidigt ska vi inte avslöja mödan bakom skönheten. Allra helst ska kvinnor vara naturliga skönheter, som inte anstränger sig ett dugg men ändå vänder blickar på stan. Det är inte så konstigt att så många ljuger om vilka skönhetsoperationer de har gjort, eller exakt hur mycket tid och pengar de lägger ner på sina utseenden.
.
Det är ett intresse som inte ska vara ett intresse, det ska vara något som kvinnor helt enkelt bara pysslar med, som är så pass vanligt att det har blivit en förlängning av våra kroppar. Det är förmodligen därför vi alltid skrattar när män gör sig lustiga över det vi varje dag använder och lägger dyra pengar på, och varför de aldrig lär sig hur produkterna faktiskt används.
.
Jag står framför spegeln och drar en bomullsrondell med den dyra tonern över kinderna. Jag ser inget direkt resultat, men det känns bra. Kanske hör allt ihop, skammen över det feminina intresset som egentligen inte ska vara ett intresse, och känslan av att jag har kontroll över något. Det handlar inte om att ha fläckfri hy eller att köpa miljontals produkter med samma löfte på etiketten. Det handlar om att berätta om det, att sätta ljus på rutiner som tidigare har varit dolt som ”kvinnogöra”. Som när vi öppet berättar om alla hålla-in-strumpbyxor vi använder. Vi ser inte ut såhär av ett trollslag, det ligger en massa medel bakom.
.
Kanske är mitt nya intresse just därför en av de viktigaste politiska ståndpunkterna jag någonsin har gjort: jag är intresserad av något som tidigare bara skulle göra mig vacker men samtidigt bara skulle finnas där i skymundan – och jag berättar om det. Ett litet steg mot att ta tillbaka makten över mitt eget ansikte.